Kvintetten som sprängdes

Lars Linna, Magnus Dungner, David Nisbel, Zbigniew Jakubowski och Tomas Danielsson har spelat tillsammans sedan 1992. Men nu har det blivit dags att sätta punkt. Under sommaren och hösten försvinner de tre sistnämnda, en efter en. Så värst dramatiskt är det visserligen inte, för det handlar i samtliga fall om pensionsavgångar.

När GT slår sig ned med fem håller de på att förbereda sig för nästa Gotlandsturné, deras sista.

Vid sådana här tillfällen får man lov att vara nostalgisk. Vad blir det bestående minnet från dessa år?

– Vi spelade för säkert 7 000 personer under den baltiska körfestivalen på 90-talet. Det var mäktigt. Man vet aldrig hur många som ska dyka upp vid konserter. En annan gång spelade vi i Slite. Det var en person i publiken – och han hade åkt från stan, säger fagottisten Zbigniew Jakubowski.

– Glöm inte Brasilien 2012! Jag glömmer i alla fall aldrig barnen i publiken och hur de levde sig in musiken. Den responsen var man inte riktigt van vid, inflikar valthornsblåsaren Tomas Danielsson.

Genom åren har det blivit åtskilliga framföranden utomlands för den lilla kvintetten från Gotland, delvis tack vare samarbetet med Tonsättarnas hus – ett samarbete som bidragit till blåsarkvintettens särart på mer än ett sätt.

– Tonsättarskolans elever har skrivit musik för kvintetten så länge utbildningen funnits. Det har givande för dem, eftersom det rör sig fem olika instrument, men även för oss. Tack vare detta är vi Sverigeledande när det gäller att uruppföra ny musik. Och sånt är utvecklande, det skapar en känsla av mening, säger flöjtisten Lars Linna.

De internationella gästspelen ser förstås bra ut i ett CV. När de senaste 27 åren ska summeras är det ändå arbetet på hemmaplan som betytt mest.

– Det viktigaste vi gjort är att bygga upp olika forum, som även de andra ensemblerna i Gotlandsmusiken kan använda. Jag tänker bland annat på våra konserter på bibliotek och vårdinrättningar. Rent akustiskt är detta inte de bästa lokalerna – men det är inte grejen. Målet har varit att använda musiken för att för att få folk att samlas på samma ställe, säger Lars Linna.

– Man lär ju känna sin publik när man jobbar som vi gör. Det tråkiga med det är att många av våra mest trogna lyssnare gått bort under de här åren. Det bästa betyget vi fått var faktiskt från en kvinna i Klinte. ”Tar ni privata uppdrag?” undrade hon efteråt. Hon ville att vi skulle spela på hennes begravning. ”På ett villkor”, svarade jag: ”Att det dröjer riktigt länge”. Något år senare var det tyvärr dags, säger Tomas Danielsson.

Deras bransch har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna, där man gått från fasta ensembler till frilansgig i projektform.

– Det är nog delvis därför så få utbildar sig till blåsmusiker i dag. Man vågar helt enkelt inte satsa på ett instrument fyra, fem år på högskola om man bara har jobb då och då, säger klarinettisten Magnus Dungner.

– Till saken hör att musikskolorna dragit ned rejält. Och när det heller inte finns en grund med fasta anställningar så försvinner toppen. Därför blir det allt vanligare att musiker från andra länder får jobben, säger Tomas Danielsson.

Utvecklingen återspeglas i blåsarkvintetten. Musikerna som ersätter David Nisbel, Zbigniew Jakubowski och Tomas Danielsson kommer från Isle of Man, Polen/Kanada och Rumänien.

Oavsett vad man tycker om globaliseringen av arbetsmarknaden så är Alice Quayle, Jake Maczynski och Gabriela Dogaru varmt välkomna, betonar kvintettens medlemmar. I och med deras inträde blir 40 procent kvinnor, och därtill sänks medelåldern drastiskt (den äldsta av nykomlingarna är född 1988) – en föryngring som rimmar väl med ensemblens ambition att alltid röra sig framåt.

– Vi har en svår repertoar, det tycker jag fortfarande. Ribban har legat högt; jag har fått ligga i för att klara mitt jobb. Det är inget som tyngt mig nämnvärt. Det har snarare sporrat mig att aldrig luta mig tillbaka och sluta utvecklas, säger oboisten David Nisbel.

Men det är just vad han är i färd med att göra: Att luta sig tillbaka. Sista konserten äger rum 9 juli i Näs kyrka

Vad kommer ni att sakna mest?

– Det här är ju en värld som jag levt i ändan sedan jag var barn. Musiken har blivit en sorts hemvist. Oavsett om man befinner sig i Polen, Brasilien eller Hemse så är det samma spelregler, samma språk. Det finns en trygghet i det som jag kommer att sakna, säger David Nisbel.