Journalisternas sökarljus har riktats mot honom flera gånger under det senaste året, Ramon Anthin i Hemse. Den gotländske tonsättaren, som var med och grundade tonsättarskolan och -centret, har på kort tid förlänats två tunga medaljer: Först Kungl. Musikaliska Akademiens för tonkonstens främjande, sedan H.M. Konungens av 8:e storleken i högblått band. När han nyligen gav ut ett körhäfte med tonsättningar av Gustaf Larssons dikter fick det betydligt mindre uppmärksamhet i lokala medier. Det borde ha varit precis tvärtom, tycker Ramon Anthin.
– När jag får en medalj, då vill media prata med mig. Jag kan förstå varför, men de där utmärkelserna var något som damp ned bara. Det här häftet däremot, det är inte bara ord och ton. Det är en koncentrerad sammanfattning av erfarenheter och kunskaper jag fått under ett långt liv, säger han när vi ses i hemmet.
"Ramon Anthin tolkar Gustaf Larsson. Sånger på gutamål för blandad kör a capella" är en nätt trycksak om drygt 40 sidor. Mellan pärmarna ryms ödesmättade och symbolladdade tonsättningar av dikter som "Naudljaus", "Seiste raisu" och "Skipe".
– När jag flyttade till Gotland 1991 hade jag ingen aning om vem Gustaf Larsson var. Min svärmor gav mig en samling med hans gutamålsdikter, och de drabbade mig omedelbart. Språket. Ljuden – vilka ljud det fanns i dessa texter! Och det sätter förstås igång något i en tonsättares hjärna.
Kompositionerna – som bearbetats i samband med utgivningen – har några år på nacken vid det här laget. Naturligtvis har de framförts vid ett antal tillfällen genom åren. "Skipe" gjordes till exempel i engelsk översättning med Sydafrikas enda svarta blandade kammarkör när det begav sig. En oförglömlig upplevelse, säger Ramon Anthin, men engelskan kan ändå inte riktigt mäta sig med originalspråkets ljuva klanger.
– Det är mycket nu om att man ska prata gutamål bara för att bevara gutamålet. Sådana initiativ i lovvärda, men det här häftet är något annat. Egentligen vill jag bara fästa uppmärksamhet på att det finns en diktare som skriver om livet och våra existentiella villkor – och han gör det på gutamål. Här finns havet och klipporna, det karga och sträva, sida vid sida med det milda och varma. Hans dikter på svenska är en annan sak. De är ett eko av lyriken som skrevs på andra håll i landet, och ärligt talat inte lika bra. Det är i gutamålet han hittade sin nerv som diktare.
Hur hanterar man gutamålet som kompositör? Finns det en särskild rytm som återspeglas i musiken?
– Jo. Jag är ju göteborgare. Det är mycket attack i allt jag säger. Gutamålet är mer trögflytande. Grumligt. Mustigt på något sätt. Jag tänker ... dricku ... Den där trögheten är något jag försökt ta vara på i dessa körverk.
Körhäftet ges ut på Wessmans musikförlag i Visby. Det namnet har en särskild betydelse för Ramon Anthin.
– Jag lärde känna Sven Wessman (körprofil och grundare av förlaget, reds anm) när jag var verksam vid Sjöviks folkhögskola i Dalarna. Han brukade komma dit och kränga noter. "Får jag se vad du har i byrålådorna", sa han alltid. Vi hade en hel kontakt genom åren, men det blev aldrig av att visa Sven några byrålådor. Så avled han häromåret. Att äntligen få slutföra det här på Wessmans musikförlag, som drivs av Svens svärson Örjan, känns som ett fint avslut, säger han.