”It’s better to burn out than to fade away” (Ungefär ’det är bättre att försvinna med dunder och brak än att blekna bort’) sjöng Neil Young i sin klassiska låt ”Hey Hey, My My”. Därmed satte han ord på en oro som många åldrande rockers brottas med: Har jag passerat mitt bäst före-datum?
Raden anspelar på Sex Pistols, som kastade in handduken mindre än ett halvår efter att debutskivan hade släppts – och den citerades senare i Kurt Cobains självmordsbrev.
Nu verkar det alltså som om Klass II, indiekvintetten med gotlänningarna Alex och Sebastian Pettersson på gitarr respektive bas, kan sälla sig till burn out-gänget.
I mars fick deras självbetitlade förstlingsverk finfina recensioner i GT och i flera musikpublikationer. Tidigare i månaden återfanns de dessutom bland de nominerade till Gaffapriset i kategorin årets genombrott. Bandets Facebook-uppdatering inför en konsert på Musikens Hus i Göteborg nyligen kom därför som en chock: ”Detta kommer förmodligen bli vår sista spelning då vi beslutat oss för att ta en paus på obestämd tid. Eventuellt för gott.”
Ni lägger av, alternativt tar en paus, mindre än ett år efter albumdebuten. Varför? frågar jag Alex Pettersson.
– En kombination av olika faktorer. Dels kommer Emelie (Westman, sångare och gitarrist i bandet, reds anm) väldigt snart att bli mamma och behöver därför av naturliga skäl en paus. Sedan så har inte alla medlemmar riktigt tid med bandet av andra anledningar så som jobb och familj. Så en paus att fundera över framtiden var nog oundviklig i nuläget, svarar han.
Men egentligen hade du velat fortsätta, eller?
– Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag naturligtvis svarat JA på den frågan men som sagt var ju pausen oundviklig.
”Man får intrycket att skivans nio spår tagit form och finslipats i replokalen och på scen länge innan de klev in i studion, för här finns inget halvdant eller överflödigt”, kunde man läsa i GT:s recension av skivan. Alex Pettersson har ett mera kluvet förhållande till albumet – särskilt med tanke på att den kanske blir det enda konkreta minnet av tiden i bandet.
– Som jag sagt innan så kom låtarna på skivan till under väldigt spontana och kompromisslösa former vilket i sin tur medförde en del mindre bra beslut. Det är en skön platta men jag vet samtidigt att vi kan bättre. Sett utifrån detta så tycker jag ändå vi fick ett rätt bra genomslag – lagom välförtjänt så att säga, säger han.
Men en Gaffa-nominering kan så klart inte viftas bort hur som helst. Konkurrensen i kategorin är dock tung. På listan över årets genombrott märks även gotländska Mirny Mine.
Har du någon favorit bland de andra nominerade?
– Beverly Kills är fantastiska och har blivit goda vänner till oss under året. Även Tomma Intet är ett grymt skönt gäng med fina människor liksom Silverkulten. Vega är brötiga och goa men om vi skall nämna något utanför Göteborg också så är Linn Koch-Emmery nog den vi i bandet sammanlagt lyssnat mest på! Men det tjuvstartade vi faktiskt med redan förra året.
Vad väntar härnäst för bandmedlemmarna? Nya musikprojekt på g?
– Ja alltså det kommer mer, den saken kan du vara säker på! Vi kan väl säga som så att vi återkommer i frågan.