– Minns du Myspace?
Edward Forslund skrockar när den numera bortglömda Spotify- och Facebook-föregångaren kommer på tal. 2020 framstår den lika komisk som axelvaddar, utsvängda jeans och allt annat som förpassats till historiens skräphög. Att minnas dem är ett säkert tecken på att man börjar bli gammal. Därför skrockar vi.
Det var hur som helst på Myspace man kunde höra Riddarnas första demoinspelningar. Musiktidningen Groove – en annan tidsmarkör som vittnar om att åren går – tog genast notis om den gotländska garagerocktrion.
– Jag har för mig att vi beskrevs som en blandning mellan Refused och Di Leva där. Ganska träffande ändå, erinrar sig Edward Forslund.
De får ofta utstå sådana jämförelser, Edward, Erik Dahlström och Patrik Jakubowski. "Bob Hunds fulla kusin från landet" är ett annat klassiskt exempel. Men Riddarna har aldrig försökt efterlikna någon annan. Tvärtom.
– I början var vi väldigt känsliga för riff och låtkoncept som redan kändes gjorda. Det gällde även oss själva: Vi ville liksom aldrig upprepa oss. Vissa av de tidigare låtarna är som ett helt album, fast på tre minuter, säger Edward Forslund.
Inledningsvis bestod bandet av honom, Patrik Jakubowski och Mattias Uneback. I samband med premiärgiget på Munken ersatte dock Erik Dahlström den sistnämnda på trumpallen.
– Mattias är en skicklig musiker, men det var först när Erik gick med som bitarna föll på plats. Jag och Edward är ganska flummiga och utsvävande i vår musikapproach: Det är mycket ljud från oss, för mycket ibland. Eriks spelstil är rakare, mer punk. Det var precis vad vi behövde. Riddarna skulle vara konstig musik, paketerat som traditionell rock, kom vi fram till, säger Patrik Jakubowski.
Riddarna debuterade 2010 med ep:n "Släpp allt – glöm allt". Fyra fullängdsalbum har det hunnit bli sedan dess, flera av dem rosade i stora tidningar som DN och Göteborgs-Posten. Nyligen passerade "Simma hem" – en brölig dänga om att ruttna på storstaden och flytta hem till Gotland – en miljon spelningar på Spotify. Den nådde dock inte dit helt av egen kraft. Låten avslutas med ett outro, som lyftes ut till kult-tv-spelet "Hotline Miami 2".
– Det blev verkligen ringar på vattnet av det där. Tack vare spelet nådde vi en publik långt bortom vår egen sfär. Och det har så klart öppnat dörrar för oss, säger Erik Dahlström.
– Så har det lett till massor av konspirationsteorier. Det som hörs i spelet är ju bara stämningsljud från outrot, men på soundtracket finns rockdelen med. De som köpte skivan fick alltså en vanlig rocklåt som de aldrig hört – på svenska dessutom. Folk har därför uppfattat den som ett dolt budskap, säger Edward Forslund.
Riddarna har visserligen kammat hem två rockskallar, spelat på Hultsfred, samt medverkat i storfilmen "Känn ingen sorg" – framgångarna med "Simma hem" får ändå ses som en anomali. Fanskaran är förhållandevis liten, men hängiven.
– Jag träffade nyligen en kille som hade tatuerat vår logo över hela handen. Det var ett wow-ögonblick. Så gör man bara om man verkligen avgudar något, säger Edward Forslund.
Den graden av hängivenhet – hur förklarar man den?
– Ja du. Dels beror det nog på att vi har en dialog med våra fans. Men i grund och botten är det väl musiken. Jag kan tänka mig att texterna, som ju inte är de mest muntra, talar till många som inte mår så bra. "Er musik har räddat mitt liv" är något vi fått höra. Jag skryter inte, det är bara så starkt.
Den här intervjun gjordes i Riddarnas replokal, som är inrymd i en lada vid Edwards släktgård i Väskinde. Platsen har blivit en fast punkt för riddartrion, som ofta befunnit sig på olika håll i landet. När GT tittar förbi håller de på att förbereda den jubileumskonsert som äger rum på Debaser i Stockholm 8 februari.
– Det är enklare att samlas nu när jag och Edward flyttat tillbaka till Gotland. Annars har det ofta blivit så att vi bara ses på soundchecks för att sedan försvinna i varsin riktning efter spelningen, säger Erik Dahlström.
Det tär inte på relationen att vara ifrån varandra så mycket? Nu har ju ändå lyckats hålla ihop i tio år nu.
– Att hitta bra musiker att spela med är ganska lätt. Att hitta bra människor som man står ut med på en 20 mil lång bilresa, eller som man kan umgås med utan konstig stämning, trots att man inte setts på ett år – det är betydligt svårare. Men det är precis vad vi lyckats med, säger Edward Forslund.