När den här intervjun görs är det bråda tider för Annika Fehling, Christer Jonasson och Robert Wahlström. De ska nämligen bestämma sig för ett namn på den grupp de strålat samman i, den som inte längre ska heta Annika Fehling Trio, AFT.
Den nya skivan är inspelad, titeln är klar, sångerna ska just i väg på mastring hos Linus Larsson i Hogrän och release på såväl cd som vinyl väntas runt valborgshelgen.
– Vi har två namn vi väljer mellan, vi får se vilket det blir, säger Annika Fehling.
Annika firar i år 25 år som professionell artist och har genom åren givit ut tolv album, ändå känns det här som en slags debut. Det är en i många stycken ”ny” Annika som fått utlopp i samklang med Robert och Christer.
Robert Wahlström, slagverkare och producent och under några år kompositör till Romateatern, Christer Jonasson, den levande legenden, med bakgrund i bland annat FJK. Jonasson bor sedan fyra år permanent i Bungenäs.
Länge hade de känt till varandra, snicksnackat någon gång, men så slog de sig samman för dryga året sedan...
...och sedan dess har de öppnat sina hjärtan.
Det är så de säger det då vi träffas i det vita stenhus i Dalhem där Robert bor och där all musik är inspelad, live och tillsammans.
– När vi först träffades blev de som kompmusiker, nu är vi en enhet där vi vågar kasta oss ut, det är öppnare, friare än något annat jag gjort, säger Annika Fehling.
De beskriver skapandeprocessen som prestigelös och kreativ, det är Annikas låtar men de har utformats i enighet.
Samtliga tre är märkbart entusiastiska, de har funnit varandra i lekfullhet och passion, i gitarrer och slagverk men helt utan bas och så Annikas röst som fått växa och blomma.
– Vi har öppnat oss för musiken, för en kärleksfull energi, som Robert Wahlström uttrycker det.
Och så har de rensat och plockat bort för att nå in till en kärna. Som när Annika kom med nyskrivna låten ”Stars”.
– Det första Robert säger är ”jag tycker vi ska plocka bort refrängen!”. Va!? Jag som alltid jobbar med vers och refräng! Men så blev det, och låten växte. Det är en stor grej att släppa taget och lita på det som kommer ut.
Vart den nya musiken, den nya skivan, till slut ska ta dem vet de inte, inte i en vidare mening.
Däremot vet de att den geografiskt ska ta dem till såväl Oslo som Berlin, San Fransisco och Sisimiut på Grönland.
Där, på Arctic Sounds-festivalen i påsktid, är de en av flera nordiska akter som sammanstrålar i ett landskap utan träd men med bergen, snön, havet och det intensiva ljuset högst närvarande.
Första utrikiska anhalten på vårens resande är dock Norge – Oslo och Drammen – andra veckan i mars och senare, när maj övergår till juni, blir det spelningar i Berlin och en turné i Kalifornien, USA.
– Det blir spelningar på radiostationer, klubbar och även hemkonserter, det kan bli en så fantastisk varm och nära stämning, en enorm energi, verkligen, säger Annika.
Men, som sagt, vart det i vidare mening tar dem vet de förstås inte.
– Men vi gör det bara. Så tänker vi. Vi gör det här. Det här är vad vi vill ge till världen.
De kom på ett bandnamn till slut. Eller nej, två. Beslutsvåndan är massiv, vilket ska de välja!?. Därför får den här artikeln sluta ungefär som referaten ibland gör på sportsidorna: Funderandet pågick fortfarande vid denna tidnings pressläggning.