Att stÀlla upp pÄ den hÀr intervjun kan, relativt sett, vara bland det jobbigaste Anna Sundström varit med om. En massa frÄgor om varför och hur, vad vill du? Hur tÀnker du? Vart ska du?
â Nja, sĂ€ger hon och drar pĂ„ svaret. Att stĂ„ lĂ€ngst fram inför en publik, det Ă€r inte det som varit drivkraften för det hĂ€r. Och att nu behöva prata om musiken...
SÄ att vi trÀffas nu, det kÀnns sÄdÀr, alltsÄ?
â Ja, skrattar hon. Lite jobbigt Ă€r det allt. Och att kalla mig för mitt rĂ€tta namn pĂ„ skivan, det var helt uteslutet!
Mirny Mine Àr en tidigare diamantgruva i Sibirien, numera förvandlat till ett stort gapande hÄl sedan brytningen lagts ned.
Hon hittade gruvan bland böckerna pÄ biblioteket dÀr hon idogt letade namn till sitt projekt som ocksÄ stÀmde in pÄ henne som person.
För nĂ€r hon skrev lĂ„tarna pĂ„ skivan âThe Other Partâ var hon just ett gapande hĂ„l, sĂ€ger hon.
â Det var en tung period i livet, jag var mitt i en svajig livsbubbla, kan man sĂ€ga, ett vakuum dĂ€r jag av olika skĂ€l inte alls mĂ„dde bra.
I samma period arbetade hon med en fotografisk utsmyckning av Psykiatriska kliniken i Visby och kom dÀrför i Àn nÀrmre kontakt med den psykiska ohÀlsan.
Det, liksom det karga gotlÀndska landskapet, kan anas i lÄtarna ljudbild.
Anna Àr en 37-Ärig Visbytjej som Àr uppvuxen med punk och -60- och 70-talsrock i en konstnÀrlig familj, en av bröderna heter Isak och Àr musiker (Pascal, Skriet, I.B. Sundström) och sjÀlv livnÀr hon sig som frilansfotograf.
Fotografi var tidigare hennes frÀmsta konstnÀrliga uttryck, men sedan det nu blivit hennes levebröd behövde hon en annan ventil för sitt skapande. Och sÄ smög sig musiken sÄ sakteliga pÄ.
I sitt kök mejslade hon fram de första konturerna. Sedan köpte hon en enkel hemmastudio och en elgitarr, lÄnade ihop golvpukor, synth och bas, en saxofon hade hon sedan hon börjat lira som tioÄring.
â Man kan sĂ€ga att jag gĂ„tt och processat mitt musikaliska uttryck, pĂ„ hösten för tre Ă„r sedan hittade jag min röst och min ljudbild.
Hon har inspirerats av monotona och statiska mantran, ett mÄste för hennes eget sjÀlsliga tillstÄnd vid den tiden, sÀger hon.
En lĂ„t finns redan pĂ„ Spotify, âDreamâ. NĂ€r jag första gĂ„ngen hörde den drog jag omedelbara paralleller till David Bowies lĂ„t âWarszawaâ frĂ„n skivan âLowâ. Mörkt, drömskt, repetitivt, stĂ€mningsskapande.
I annan media har hon jÀmförts med Anna von Hausswolff och Lana Del Ray.
Grunderna Àr lagda i Edward och Maria Forslunds studio i VÀskinde, West India Studios kallad. Resten Àr pÄlagt i hennes kök, Äter detta kök, alltsÄ.
NÀr hon till slut fick vinylen i handen, utgiven pÄ Novoton Records, var bÄde glÀdje och lÀttnad i svang. GlÀdje för att faktiskt ha spelat in en skiva, lÀttnad för att processen Àntligen var över.
â Man blir lĂ€tt trött pĂ„ lĂ„tarna efter hand. Nu fĂ„r de som lyssnar ta över dem.
Jag frÄgar om hon Àr artist nu och hon drar pÄ svaret. Nja.För det var just det dÀr med att fronta inför publik.
â Det ska för all del bli roligt att spela live, men det Ă€r ocksĂ„ delade kĂ€nslor. Jag spelade en del i band i tonĂ„ren men kĂ€nde att det inte riktigt var min grej, sĂ€ger hon.
Enklare dÄ att dra i land projekt pÄ egen hand.
Nu har hon för all del medmusiker pÄ skivan och kommer sÄ att ha Àven live, men det Àr hon som bestÀmmer, det Àr hennes lÄtar, hennes dova fÀrg, toner och texter.
LÀr man kÀnna dig genom det hÀr albumet?
â Delvis. Ă tminstone som den jag var dĂ„, nĂ€r jag var omgiven av ganska mycket mörker. Men det Ă€r ingen sjĂ€lvbiografisk dagbok.
Skivan âThe Other Partâ ges ut digitalt och pĂ„ vinyl nĂ€sta fredag, 16 november.