De var så politiskt inkorrekta och så fel de någonsin kunde bli. Mitt bland proggerans afghanpälsar och näbbstövlar bar Tears platåskor och smink och sjöng dessutom på engelska.
– Vi gjorde det för att vi hade lust. Att vi var banbrytande förstod vi först i efterhand, säger Matti Vuorinen, numera boende i Hemse.
På lördag spelar Tears med sina originalmedlemmar på Rocknight-klubben på Donners Event i Visby, första giget på ön sedan 1970-talet. På scen den kvällen även Ida Andersson Band och The Dogmen.
Matti flyttade till Gotland för tio år sedan efter att ha ”varit på väg i ett helt liv”, som han uttrycker det.
Efter att för ett par år sedan gått i pension från tjänsten som rektor på Kulturskolan lämnade han Visby för Hemse och ett vitt stenhus med höns på gården.
Hans tillvaro består i dag av egenhändigt spelad musik; en del trubaduraftnar och annan underhållning.
Att glambandet Tears skulle få en ny renässans kunde han aldrig drömma om.
För Tears är verkligen i ropet igen, så många år sedan sist, 50 år sedan bildandet, faktiskt.
En SVT-dokumentär om bandet blir färdig i februari, nyligen uppträdde gruppen tillsammans med Ola Salo på en gala i hemstaden Katrineholm och i radioprogrammet ”Stil” i P1 gjordes ett långt inslag om Tears då artisten Marc Bolans påverkan på 70-talsmodet var tema.
– Jo, skrockar Matti. Det hade man aldrig trott, jag är närmast chockad över hur många som minns oss. Det har blivit en slags subkultur, närmast.
Tears anlände till 70-talets folkparker i en Chevrolet Apache, en gammal upphöjd ambulans med fönster uppe vid taket och med instrumenten på en kärra där bak.
När de lämnade hade de inte sällan slagit publikrekord.
Vid ett tillfälle kom 50 000 pers till ett gig i Kungsträdgården där Landslaget och Tomas Ledin var förband, en annan gång var de själva förband till superheta Slade, som tagit med sina polisonger på världsturné.
Allt detta i en tid då singelskivor inte borde finnas och allt som sålde var fult.
Då, på den tiden, gjorde de vad de kände för. I dag inser Matti att de var före sin tid. Bara det att sminka sig – och dessutom låta sig sponsras av ett sminkföretag – var hur fel som helst.
– Du kan inte föreställa dig hur konstigt det var, i dag gör ”alla” det. Ola Salo, Joey Tempest, killarna i Wilmer X, många har sagt att de hade oss som förebilder.
Vad finns det i er musik som gör att den överlevt, tror du?
– För att vi var äkta, vi hade roligt. Det är rakt och melodiöst.
När det nu börjar lyfta igen är mycket som förr. Dock inte kläderna ty Matti har vuxit några storlekar.
– Jag har fått köpa nytt och min fru har sytt om några gamla klänningar. Hon kommer från proggen så det har blivit en kulturkrock, kan man säga!
Och platåskorna, var har du förvarat dem under alla år? Vissa saker rensar man ju ut!
– Det var inte mina, faktiskt. Men de är original från den tiden. När jag lämnade dem till skomakaren för att fixa en dragkedja blev det uppståndelse, skrattar han. Sådana här finns ju inte längre!
Hur känns det att stå och gå i dem igen?
– Man kan säga så här, jag är inte lika snabb som förr. Och andra sidan är vi inte lika vilda på scen, däremot har vi lika kul. Då hade vi rejäl show med rök, ljud och ljus, det är lite mer nedtonat nu.
Du är 67, men hur gammal är du när ni river av ”The Ballot Band” och ”God Bless the 45” igen?
– Som jag sade, det är lika roligt. Det är bara magen och håret som skiljer.
Under alla år, du har varit tjänsteman, politiker, rektor, hur mycket har du saknat att vara rockstjärna?
– Men med tanke på att vi lade ner när vi var som störst...det hade varit kul att se hur stora vi kunnat bli. Samtidigt är det roligt att vi nu äntligen får lite cred, vi var rätt stora då på 70-talet. Men saknat...nej, inte på det sättet.
Är det en comeback ni gör?
– Egentligen inte. Vi gör några spelningar, sedan får vi se hur det blir.
Sminkperioden varade bara ett år, det tog för mycket fokus från musiken. Ändå är det sminket som folk mest minns.
Och så här i efterhand gör det inte så mycket.
Tears var banbrytande i Sverige. Före Abba, före Uggla. Och det kan ingen ta ifrån dem.