Efter intervjun, vid skrivdatorn, tänker jag: Hur fasen ska jag få ihop en text om det här? Vi pratade inte så mycket Queen, Johan och jag, mer om vilka skivor som kom ut på 70-talet.
Men okej, ett försök, jag måste ju göra mitt jobb. Så:
Vid tribute-galan Movember-Rauken i Visby på lördagen kliver de gamla polarna in i Queens musik för första gången på nära 20 år.
Det är drama, det är melodier och det är Johan Norrby som sångaren Freddie Mercury (1946–1991) längst fram på scen.
– Vi drog ihop det här bandet igen för att vi ville ha kul, jag är inte så ängslig längre, vill man något är det bara att göra, säger han.
Redan i slutet av 1990-talet lirade Fat Bottomed Girls, vilket är en låttitel från skivan ”Jazz”, Queen-covers under ett par somrar. Man skulle kunna säga att Queen i någon mån definierar Johan Norrby – som ju nu nått framgångar med bandet Jono – som musiker, första gången han hörde dem greps han direkt.
– Jag tror det var låten ”Death on two legs” från ”A night at the opera”-plattan. Jag hade tidigare upptäckt Sparks, när jag sedan hörde Queen var jag helt såld, Russel Mael och Freddie Mercury har liksom samma typ av röst, säger han.
Brittiska Queen gav ut sin självbetitlade debut 1973, därefter kom ett radband av i dag klassiska album, innehållande låtar som ”Bohemian Rhapsody”, ”We are the Champions”, ”Killer Queen” och närmast ikoniska ”We will rock you”, vilken sjungs såväl på hockeyarenor som på dagis.
Men att fråga Johan Norrby om hans favoritskiva, vilket jag gör, är att inleda en diskussion som aldrig behöver ta slut.
– Jag har några stycken som alltid ligger i topp, men de byter plats lite till och från, säger han. ”Sheer Heart Attack”, ”Jazz” och ”Queen II” finns alltid där, just nu ligger ”News of the World” högt, ”A Day at the Races” och ”A Night at the Opera” går in på topp tre ibland.
Fast i själva verket var det så här det var och sades:
Jag tycker ”The Game” från 1980 är lite underskattad, den med ”Anotherone bites the dust”.
– Jo, den är bra, även om just den låter inte är någon favorit. Men för mig ligger den inte i topp. Jag gillar mer det tidiga Queen, de som kom i en tid då musik betydde så mycket för vem man är. 74, när ”Sheer Heart Attack” kom, var ett jävligt bra år, jag tror vi pratat om det förut.
74 ...”Sweet Fanny Adams” med Sweet, va?
– Ja, vilken fantastisk platta! Och Bowies ”Diamond Dogs”, Sparks gav ut både ”Propaganda” och ”Kimono my House”, Slades ”In Flame” kom också och Supertramps ”Crime of the Century”.
1977 tycker jag är toppåret, Fleetwood Mac gav ut ”Rumours”, ELO:s ”Out of the Blue” ...
– ...och hela punken med Clash och Sex Pistols...
...och så fortsätter vi att rada upp makalösa album ...
... och discon också. Och Abbas ”Arrival”! Den kom 76, i och för sig.
– Ja, en jävligt bra platta, då vågade man bumpa med tjejerna på skoldiscot, kommer du ihåg dansen bump?
Så klart. ”Lady Bump” med Penny McLean. Lyssnar du fortfarande på Queen, förresten?
– Sådär, mellan varven.
Jag gör det sällan.
– Mest lyssnar jag faktiskt på Genesis, jag skulle säga att jag gör det varje dag.
Gör du!? Jag har lyssnat massor på dem, vilka är deras bästa?
– Det här får man väl knappt säga, men ”A Trick of the Tail” och ”Wind & Wuthering”, efter att Gabriel lämnade, det är helt makalösa plattor.Ta bara ”Afterglow”, den låten är briljant, så jävla bra!
Jag gillar ”...and then there were three”, från 78, det var slutet på deras symfoniperiod kan man säga.
– Håller med, den är bra. Sen kom ”Duke” och ... nja, då var det över.
Och alla soloplattor gruppen genererat, med Steve Hackett och Tony Banks och Peter Gabriel...vilket band det var, egentligen!
– Tony Banks var ett geni! Hackett turnerar med Genesis-låtar nu, det skulle jag gärna vilja se.
Apropå se, har du sett nya Freddie Mercury-filmen?
– Nä ... och jag vet inte om jag ska se den heller. Det får väl bli när den kommer på netflix, jag känner mig inte så sugen, faktiskt. Däremot såg jag hela ”Live Aid”-galan -85, där gjorde Queen ett skitbra gig, förbannat bra!
Jo, jag såg också galan. Dessutom hånglade jag på en brygga vid en sjö den sommarnatten.
...och, ja, så fortsatte det. I evinnerlighet. För den typen av samtal har ju som sagt inget slut.
Johan Norrby har passerat frigörelsen, säger han. Från föräldragenerationen, från sitt unga svåra jag, och landat gott i en sentida version av sig själv där han gör vad han har lust med utan att fundera så mycket.
Som att inhandla två set kläder till lördagens show, såväl läder som en tajt sparkdräkt. Nej, inga bilder, överraskningen får vänta.
– Freddie var liten och smal, jag är 54 med några trivselkilon, men vad fan, ska man göra det ska det göras ordentligt, säger han.
I Fat Bottomed Girls ingår, förutom Norrby, Nicka Hellenberg, trummor, Janne Henriksson, bas, Magnus Lydahl, keyboard och Fredric Lytholm, gitarr.