Sprudlande glad tar hon emot redan ute på trappan till sitt nya paradis, med locktången i ena handen och läppstiftet i den andra.
– Jag är så lycklig. Jag är glad så jag håller på att gå upp i atomer, utbrister Mari Jungstedt.
Hon berättar att hon i 23 år hade sommarhus på Gotland, tillsammans med sin förra man. Efter skilsmässan levde hon i vad hon kallar ”sus och dus” på Kanarieöarna i ett förhållande med den norska författaren Ruben. De flyttade hem till Stockholm och Dalarö, men förhållandet sprack och längtan efter Gotland blev för stark.
– Jag hittade det här huset i april och bara köpte det. Förra ägaren har byggt småhus i etapper i Uppsala och kört hit, förklarar hon och virvlar barfota genom de lustiga små pagodliknande rummen med sina sexkantiga tak och högt till nock.
I vardagsrummet ligger böcker i staplar på golvet och att det råder akut brist på bokhyllor blir ännu tydligare i ett av uthusen. Där trängs flyttkartonger fyllda av Maris titlar på mängder av olika språk, utgivna i 25 länder
– Det här blir mitt nya skrivarrum. Jag älskar att jag kan se ut, säger hon och visar utsikten mot den magra strandskogen åtskiljd av en bandtun.
Men i den mörka hösten, med ryggen mot fönstren och stormarna piskande utanför, kommer lugnet att vara som bortblåst.
– Jag är jättemörkrädd. Varför tror du annars att jag har en stor svart vakthund. Jag blir rädd för min egen text medan jag skriver, säger hon och förklarar att hon alltid lägger mycket tid på noggrann research och själv besöker de brottsplatser som figurerar i böckerna.
Eftersom få mord sker dagtid innebär det vandringar på ensliga platser nattetid. Hon berättar hur hon i oktober med dunkande hjärta cyklade genom gruset på Furillen, ensam mitt i natten.
– Fy fanken vad läskigt, Gud vad rädd jag var, säger hon.
För tre veckor sedan släppte Mari Jungstedt sin 14:e bok i Gotlandsserien, ”Ett mörker mitt ibland oss”, med Visbypolisen Anders Knutas i centrum. De senaste veckorna har inneburit mängder av intervjuer och uppmärksamhet kring boksläppet. ”Ett mörker mitt ibland oss” handlar om flyktingströmmarna 2015 och en främlingsfientlighet som har vuxit sig allt starkare.
– Om vad som händer när man låter misstänksamhet och rädsla styra istället för humanism och medmänsklighet, säger Mari Jungstedt.
Att hon skulle bli en av Sveriges mest framgångsrika deckardrottningar var långt ifrån självklart. 2003 kom debuten med ”Den du inte ser” och när som helst spränger hon femmiljonersgränsen.
– Det är helt galet, säger hon och tar oss med på en resa in i barndomen.
En dom som för henne innebar utanförskap och svek, en uppväxt under stökiga förhållanden med en pappa som hade alkoholproblem.
– Jag skriver för att göra barnets röst hörd. Pappa var full och det var bråk hemma. Den enda dysfunktionella familjen var vi och som barn tar man på sig massor av skam, säger hon.
Föräldrarna skiljde sig när Mari var nio år. Hon anser att föräldrar faktiskt ibland gör bäst i att skilja sig istället för att försöka hålla ihop – för barnens skull. Några år senare blev hennes mamma dödssjuk i livmoderhalscancer, men överlevde.
– Det var en väldig utsatthet för oss tre syskon. Vi hade ingen annan, säger hon och berättar att den utsattheten återkommer i de flesta av hennes böcker.
Kärleken till Gotland föddes när hennes mamma fick bidrag och råd att skicka Mari på läger till Gustafs i Fröjel.
– Jag hade aldrig sett en riktig sandstrand. Jag kommer aldrig att glömma hur vi sprang ner till stranden den första morgonen. Den vita sanden, den röda vallmon och utsikten över Karlsöarna, säger hon.
20 år senare kom hon in på journalistutbildningen i Sundsvall. Det fanns en plats ledig i klassrummet, bredvid en kille.
– Han svarade på gotländska och jag blev blixtförälskad. Det var Cenneth som blev min man i 23 år, säger hon.
De flesta av Mari Jungstedts böcker är skrivna i parets stuga vid Björkhaga. När deras barn var 18 och 19 år skiljde sig Mari och Cenneth.
– Vi var otroligt kära och jättelyckliga i 20 år. Men vi växte ifrån varandra, säger hon.
Idén till ännu en roman har hittills kommit till henne lagom när ett manus är inskickat.
– Förlaget har en slogan ”Ingen sommar utan Jungstedt”. Böckerna brukar komma i maj eller juni, säger hon.
Nu väntar Mari på ögonblicket då hon plötsligt kommer på storyn till sin nästa bok, och hon längtar efter att få fira midsommar i Silte – i sitt alldeles egna hus. Hon säger att hon får se hur det blir, men utesluter inte att hon flyttar till Gotland permanent.
– Jag ska gå ner till samfällighetens lilla firande. Jag har varit med på städdagen och träffat flera av dem, säger hon och förklarar att midsommar för henne innebär jordgubbar, matjessill och att i tystnad plocka blommor och lägga under huvudkudden.
Där har hon en ny kärlek som spirar, om han är gotlänning vill hon inte avslöja.
– Jag träffar någon, ”my lips are sealed”, säger Mari Jungstedt.