Det var med blandade känslor som Helena Andreeff-Laurins Åkessonporträtt avtäcktes under onsdagen. Närvarande vid ceremonin fanns representanter från Åkessons familj, Region Gotland och Sonja Åkesson-sällskapet.
Christina Nilsson satte tonen när hon inledningsvis anmärkte att detta blir det sista hon gör i rollen som ordförande för sällskapet. Vid senaste årsmötet beslutade sig nämligen styrelsen för att lägga ned föreningen. Detta efter ihärdiga försök under flera år att föryngra medlemsskaran.
Stämningen blev muntrare när initiativtagaren Gunilla Boëthius berättade om hur det gick till när sammanslutningen föddes.
– Det var för 20 år sedan ungefär. Jag var gäst vid författarcentret här i Visby. Jag och Gunilla Forsén (verksamhetsledare vid författarcentret vid den tidpunkten) började prata om Sonja, hur förtjusta vi var i henne. Men hur kan det komma sig, undrade vi, att Sonja är så osynlig på ön? Det var ju här hon växte upp, gotlänningarna borde vara jättestolta. Ändå: Inget spår någonstans efter henne. Vi bestämde oss för att göra något åt det, berättade Boëthius i sitt anförande.
Eftermiddagens talare var rörande överens på en punkt: Trist med sällskapet, men Åkesson står stadigt på egna ben, med eller utan hjälp från föreningslivet.
– Ja, nu lägger vi ned. Sorgligt? Nej, jag tycker inte det. Under de 20 år sällskapet funnits har Sonja blivit en klassiker. Och det beror inte på oss, utan på henne. Vi i sällskapet må vara gamla och trötta, men Sonja, hon lever vidare, sa Gunilla Boëthius.
Få skulle nog ifrågasätta det påståendet, men ursprungsambitionen då? Har Sonja Åkesson blivit mer synlig i det gotländska samhället under de senaste decennierna?
– Jag tycker faktiskt att det blivit bättre. Inte minst tack vare sällskapets aktiviteter och gedigna program under åren. Och nu har vi den här reliefen som ytterligare en påminnelse, sa Boëthius under det efterföljande minglet.
– Vi har varit på regionen om att få en gata uppkallad efter henne, men det har varit trögt. Det är något vi ännu hoppas på. Att gotlänningen i gemen har en annan, mer uppskattande, syn på henne i dag märks dock på andra sätt. Det talas om henne på ett annat vis, den där antagonismen som fanns under hennes livstid har liksom försvunnit, inflikade Christina Nilsson.
Bland de minglande fanns också Anki Vestberg, Sonja Åkessons dotter samt sommarboende på ön, och hon håller med Nilsson och Boëthius.
– Det har hunnit hända oerhört mycket under de här 20 åren. Sonja är mer känd nu, och sällskapet kan nog ta åt sig i alla fall lite av äran.
Du sörjer inte nedläggningen?
– Jag har accepterat den. Jag var en av dem som röstade emot i början. Men även jag insåg att det här går inte längre.
Kvar som minne finns hur som helst Helena Andreeff-Laurins porträtt, som kommer att hänga permanent på Almedalsbiblioteket från och med nu. Det rör sig om en relief i stengods, där Åkesson avbildas med bekymrad uppsyn – en min som känns igen från de otaliga samlingsutgåvornas svartvita omslag.
Anki, känner du igen mor din i denna relief?
– Jo, det gör jag. Hon hade många ansikten, bland annat detta. Men det är inte så jag minns henne – bekymrad. Hon var för det mesta en glad och rolig person, inte alls så där deprimerad som vissa tror. Det är också det man fastnar för i hennes dikter – humorn.
