Ny bok
Magnus Snygg
Rauk – en berättelse om värdighet
Eddy.se
Bäste Magnus Snygg
Detta brev med skriver jag med anledning av din nya diktbok som är en alldeles speciell historia. Låt mig börja med en återblick.
2011 kom din första bok, diktsamlingen Sommarens innersta rum, om vilken jag i GT skrev att den är ett nästan alltför personligt dokument… ett slags poetisk dagbok över en saknad älskad.
I slutet av 2018 kom samlingen Vilan, ljuset och tillhörigheten, innehållande personliga lyriska prosaskisser. Jag tyckte mycket om den. Inte minst det långsamma tempot. Vi samtalade om den på biblioteket i Klintehamn och långsamheten var ett tema, minns jag.
Men nu något helt annat än det starkt personliga. Rauk. Av förlaget kallad en kollektiv monolog. För att konkret beskriva den: fem avdelningar med sex korta dikter i varje, ingen längre än en sida.
Det kanske mest anmärkningsvärda är att du inte använder pronomenet jag; säkert mycket ovanligt i en diktbok. Däremot återkommer ordet vi fyrtiosex gånger; det varieras också i formerna var och en av oss och vår. Den mänskliga närvaron finns enbart i att det är en människa som skrivit texterna.
I övrigt är det raukarna som för ordet. Och de betonar starkt det statiska i sin tillvaro där livet i olika former strömmar runt dem.
Vi är stillheten i stormens
mitt, tystnaden i larmens
tidevarv.
Vi är den långsamt
strömmande, tidlöst
silande tillhörigheten
i öns själ.
Det är förstås så att med få ord ökar varje ords specifika vikt. Det du skrivit här är så långt bort från pratighet som man kan komma. Ett språkligt reningsbad.
Det är som om du vid skrivandet blivit en stenhuggare som med din hammare och mejsel frilagt de ord som skall vara med. En parallell till hur vågor och vindar frilagt raukarna, som du nu fått att avslöja sitt innersta.
Vad de meddelar blir förstås upp till läsaren att tolka. Men det sker i ett mycket genomarbetat och vackert språk med stark musikalitet.
Vi, vind, vit, vågor, vidrör, vatten, vila, vet. Allitterationerna är många och tvingar läsaren till långsamläsning och högläsning för att höra det vindarnas sus som finns i texterna.
Det finns en värdighet över raukarna, det är inte svårt att förstå. Och vägen till värdigheten är just den där långsamheten som är ditt signum som författare.
Långsamhet var vägen
till värdighet – den som
i drömmarna spreds över ön
och sjönk för att bottna i dess själ.
Jag är övertygad om att dina utmejslade dikter lär oss läsare att verkligen lyssna och inte bara prata på. Den raka motsatsen till samtidens rikligt förekommande struntprat. Befriande.
Med vänliga hälsningar