”Trådarna i väven” är en fint utformad utgåva. Claes Gabrielson tog fotografierna i Maja Hagermans ”Tusenårsresan” (1999) och ”I miraklers tid” (2003). Här står han för omslagsfotot, en detalj ur ett broderi som författarens mormor sydde.
Maja Hagerman tar gärna avstamp i något personligt, som när hennes digra undersökning av storsvensk chauvinism och rasism, ”Det rena landet” börjar med en berättelse om den hakkorsprydda Edda från 1800-talet som stod i hennes pappas bokhylla.
Den nya boken är rakt igenom mycket personlig. Maja Hagerman berättar om intryck från sina många resor till hembygdsföreningar, lokalhistoriska museer, bibliotek och bygdegårdar där hon hållit föredrag eller kommit på besök i sitt ständiga utforskande om det svenska kulturarvet. Och inte minst om hur föreställningarna om det uppstår. Enklast uttryckt: vem och vad ska med? Vem bestämmer det? På vilka grunder då?
En iakttagelse som hela tiden återkommer är: hembygderna är mångfacetterade. Och de är mångkulturella.
Allra mest personlig blir hon när hon ”under körsbärsträden”, egna som jag förstår det, reflekterar om Utö i Södermanland. ”Vem äger hembygdens historia?
Det är som om historien är skiktad här på ön”, skriver hon och noterar att ”en del” nog skulle säga att ”riktiga” Utö-bor, det var torpare och fiskebönder. Men från medeltiden till 1800-talets slut dominerades ön av gruvdrift. Och sen kom militären. Och historien om en av öns hembygdsaktiva, Marianne med kiosken, blir den någonsin dokumenterad? frågar hon sig.
Reportagen hyllar ideellt arbetande människor som håller i gång lokalhistoriska byggnader, ordnar föredrag och ger ut skrifter.
Men, typiskt för Maja Hagerman, hela tiden finns utblickarna, förbindelserna, de större perspektiven, närvarande.
Det kan gälla allt ifrån brännande dagsaktuella frågor – till en liten notering om att nitarna i Eiffeltornet kom från Borgviks bruk i Värmland.
Gotland har inget eget kapitel, men gotländska referenser finns här och där i texter där associationerna flödar fritt.
Jag, som bott i norra Bohuslän, läste med särskilt intresse kapitlen om hällristningarna i Tanumshede och hur de kom att spela en viktig roll i Nazitysklands teoribyggen om ”germansk urkraft”. Här utvecklas resonemang från ”Det rena landet” och tillför ny information.
Kapitelrubriker som ”Slagorden om nationen” och ”Kampen om kulturarvet” anger tydligt att Maja Hagerman återkommer till temana från ”Det rena landet” och ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta”.
Hon är återhållsam i sina kommentarer, men skildringarna talar för sig själva; som när SD-ledaren Jimmie Åkesson besöker studentföreningen Heimdal i Uppsala och ordar om Rudolf Kjellén som en viktig inspiratör för sitt partis ideologi. Hon påminner också om hur det ledande SD-garnityret för inte så länge flockades kring Tegnérstatyn i Lund för att deklamera hyllningar till Karl XII.
Denna vurm för gamla antidemokrater och krigarkungar skulle man ju kunna avfärda som bisarra företeelser i marginalen. Men ledande högerpopulister och högerextremister gör själva stor sak av kulturkampen, även om försöken att infiltrera hembygdsrörelsen hittills stött på hårt motstånd och misslyckats.
Och, som Maja Hagerman avslutade ”Det rena landet”: ”...om man inte berättar en ny historia så har man bara den gamla”.