En dänga med Ava Max vid sångmikrofonen har fastnat i huvudet från den gångna sommaren: ”Do You ever feel like a misfit? Everything inside You is dark and twisted...”. Jag tror Li Ekmans romanfigur Inigo Jones skulle gillat den.
”Blodsten-berättelsen om Inigo Jones” är en fantasyroman på drygt 400 sidor. Boken är den första som Li Ekman, Visby, ger ut. Ava Max låt kan ha verkat uppmuntrande för vilsna ungdomar med den solidariska fortsättningen på strofen: ”Oh, but it’s okay to be different, ’cause baby, so am I”. Inigo Jones, som lever med en lätt disträ pappa och en katt, känner sig annorlunda. Och, ska det visa sig, är alldeles speciell – både i den realistiska värld där hon lever på Gotland och i den parallella fantasyvärlden.
Inigo lider av sin vanställda hand. I den göms en stor hemlighet, en gåva. Men, som i ett eko från gamla sagor och myter, så rymmer denna gåva också en mörk sida.
Efter några inledande kapitel där relationen mellan flickan, hennes pappa – och katten – relateras, bland annat genom ett fint skildrat lite valhänt födelsedagsfirande, bär det iväg. Via en grotta vid Högklint hamnar hjältinnan rätt vad det är i något som bär starka drag av ett medeltida Gotland; landet Gothain. Medeltida skriver jag, för i Li Ekmans skildringar av seder och bruk är det dit associationerna går, men kanske skulle man säga forntida. Det är hur som helst en sagovärld, starkt inspirerad av Gutasagan och andra sägner från Gotland. Häxor och prinsar tumlar runt i äventyr på Tjelvars ö och i staden Whi, tillsammans med gotländska kändisar som Bysen. En sekvens där di sma dyker upp är ett av bokens mer spännande kapitel – och ett av de bättre. För mycket ska inte avslöjas för de unga vuxna som kan tänkas vilja läsa boken, men omslagets fågel spelar en avgörande roll. Storyn, i fantasyvärlden, handlar om ett uppror mot en tyrannisk härskare.
Li Ekman skyr inte starka medel och inget fel i det. Invändningarna jag har är att boken är pratig och bitvis tjatig. Hallå, den där scenen, den där reflektionen hos Inigo, den där iakttagelsen – det har jag redan läst om, vill man tyst protestera under läsningen. Slutsatsen av det, som jag återkommer till, är att författare bör liera sig med en kritisk redaktör innan man trycker på ”print”.
Fantasy är populärt. Som genrebeteckningen anger inbjuder den till påhittighet. Men också till genvägar i intrigerna, vilket också gäller en uppburen mästare som Tolkien. Man kastar helt enkelt in en vätte eller en demon med lämpliga utförsgåvor när berättelsen är på väg att tilta. Li Ekman går inte fri från den kritiken heller. Och så en liten varning, eller ett tips, beroende på hur man ser det: fantasydelen som upptar sju åttondelar av ”Blodsten” slutar utan att man får veta vart allt tar vägen – till det får man vänta tills nästa del i berättelsen om Inigo Jones kommer.
Blodsten är utgiven på Everlasting publishing international, en utgivare som jag inte tidigare stött på. Enligt förlagets hemsida är man specialiserad på ungdomsromaner, spänningsromaner, fantasy, romantik och erotik. Marknadsföringen signalerar spekulation av billigaste slag. Omslag, kitschiga så det stänker, kan beställas färdiga på idéstadiet till en ny bok. Jag har inte den blekaste tanke på att läsa något annat från förlaget, men får intrycket att ”Blodsten” är rätt hygglig i sammanhanget – och fick ett omslag som författaren i alla fall inte behöver skämmas för. Li Ekman har redan i en intervju med Gotlands Tidningar flaggat för att det kommer en fortsättning på historien om Inigo Jones till våren – på samma förlag. Men ska hon komma vidare i sitt skrivande borde hon snarast möjligt byta till ett annat, gärna ett som har lektörer och formgivare.