Noveller
Jag står här och stryker
Tillie Olsen
Romanus & Selling, återutgivning 2022
Tillie Olsen har hyllats som en skildrare av den kvinnliga tystnaden, men där det alltid finns invävt ilska, sorg och ensamhet. Allt detta blir så tydligt i novellsamlingen ”Jag står här och stryker” som gavs ut i USA 1956. Då benämndes boken efter den fjärde novellen ”Ge mig en gåta”. Ses idag som en feministisk klassiker. Ett starkt namn i litteraturhistorien med sitt egensinniga sätt att skriva – korta, täta, precisa vardagsscener som bygger på en hård verklighet.
Tillie Olsen (1912 – 2007) bodde stor del av livet i San Francisco. Dotter till ryskjudiska immigranter. Blev tidigt ensamförälder till fyra barn. Fick slita för ekonomin med allehanda arbeten plus vardagssysslorna och den fackliga och politiska kampen på det. Samtidigt en trängande lust att skriva. Med denna bakgrund fångar hon i sitt författarskap en hård kvinnoverklighet. Först som 49-åring kunde den första boken publiceras - den nu aktuella novellsamlingen. Den fick hon skriva på tid som blev över då strykjärnet var urdraget och svalnat.
Till återutgivning och återupptäckt har här fogats ett förord av Kristina Sandberg, som också blir ett porträtt. För vem kan bättre än hon introducera Tillie Olsen i vår tid. Hon som så empatiskt skriver en trilogi om hemmafrun Maj i ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten.
Titelnovellen är en inre monolog till en nittonårig dotter medan hon står där och stryker. Moderskapet tyngt av skuld för all den tid hon inte hann med att ge när de nya barnen trängde på. Tillkortakommanden och skuldkänslor. Medan fäderna går fria, som så ofta.
Mästerstycket är den avslutande novellen ”Ge mig en gåta”. Ett ryskjudiskt par i slutet av ett långt äktenskap. Mannen vill flytta till pensionärsboendet Fridhem. Fru Eva vill absolut bo kvar i huset när hon nu äntligen kan luta sig tillbaka efter åratal av slit med barn och hushåll. De bråkar hela tiden. Men när Eva får sin diagnos om spridd cancer återförenas de när döden obevekligt närmar sig. De gamla drömmarna att en bättre värld är möjlig, som de kämpade för en gång, ljuder som ett eko. Deras smärta och beroende fångas på ett förunderligt sätt.
Måste erkänna att jag först hade svårt att få grepp om boken, men den pockade på och det gav utdelning.