Förslaget är att lägga ner kultur- och fritidsförvaltningen, avskaffa nämnden och istället ge regionstyrelsen ansvaret för frågorna. Egentligen har jag ännu inget i sak att anföra mot besparingen – allt beror på utfallet om organisationsförändringen blir lyckad eller ej – men jag undrar om regionstyrelsens ordförande Björn Jansson (S) är riktigt klar över konsekvenserna. I fortsättningen är det i så fall han som blir den väldigt tydliga måltavlan för entreprenörer och arbetande i kultursektorn, när de anser att de behöver något som bara Regionen kan ge dem. Och det gäller väl också deras missnöje, när de inte får den respons från Regionen som de tycker att de borde få.
Mitt intryck har inte varit att regionstyrelsens ordförande känner sig undersysselsatt. Ändå står han i begrepp att försätta sig en situation som ökar bördan och förväntningarna som han ska bära.
Nämnderna fungerar på flera sätt som stötfångare för regionstyrelsen, mot ekonomiska realiteter, medborgarnas krav och maktutövningens ansvar. Mot nämnderna kan regionstyrelsen rikta besparingskrav vars konsekvenser nämnderna också får ta en stor del av smällen för. Det funkar bra när man har nämnder som disciplinerat gör som de blir tillsagda. Mindre bra när nämnden ser budgeten mer som ett ouppnåeligt ideal än ett rättsnöre, ungefär som det där nyårslöftet om att träna mer och äta mindre.
När nämnderna inte fullgör sitt uppdrag så blir nämndens problem även regionstyrelsens problem. Så är det i dag med social- och omsorgsnämnden och – i synnerhet – med hälso- och sjukvårdsnämnden. Man skulle då kunna tro att det främst är dessa som borde bli föremål för åtgärder. Men icke.
Istället är det alltså kultur- och fritidsförvaltningen som ska läggas ner och dess nämnd som ska avskaffas. Trots att kultur- och fritidsnämnden näppeligen kan sägas vara en av de nämnder som verkligen har problem med sitt fögderi. Därmed riskerar regionstyrelsen att skapa sig problem, där man tidigare inte hade några, medan de nämnder man har problem med lämnas i orubbat bo.