Zelmani trollband publiken
En lyssnande publik tog emot Sophie Zelmanis suggestivsvängiga musik när hon på lördagen besökte Wisby Strand.
Foto: Rolf Jönsson
Sophie Zelmani gör entré på den med fiskebodsprylar pyntade scenen (senaste skivan heter ju "The Ocean and me" och titellåten inledde konserten) tillsammans med sitt femmannaband. Musiker hon känner väl som gitarristen Lars Halapi, trummisen Peter Korhonen, Thomas Axelsson-bas, Robert Qwarforth-keyboards och Johan Lindström-gitarr, pedal steel guitar.
Hon har via sina skivor byggt upp en stampublik som förälskat sig i hennes sätt att skriva och försynt framföra musik och tar emot musiken andäktigt lyssnande. Och Sophie Zelmani ger ett nästan blygt intryck på scenen. Men att hon ändå vill veta vad fansen tycker bevisas när hon skickar ut en anteckningsbok i publiken för kommentarer vilka hon lovar att läsa efter konserten.
- Man behöver bara sätta foten på den här ön så blir man lycklig, smickrar hon Gotlandspubliken i ett av sina få mellansnack.
Sophie Zelmani, iförd vit klänning i gammal stil (senast jag såg henne var den röd), sitter ner på en stol med jämna mellanrum när hon sjunger men växlar under konserten med jämna mellanrum mellan instrument som akustisk gitarr, munspel och tamburin.
Materialet är eget, givetvis en hel del från senaste plattan, med något enstaka undantag som Dylans "Most of the time". Men i hennes version låter den ändå Zelmanisk. Kompet klingar i några låtar inte så litet Dire Straits. Men kompkvintetten ser också till att det emellanåt bränner till och inte blir alltför laid back och det ordinarie programmet avslutas med en gnistrande gitarrduell.
Konserten blir ett nytt bevis på Sophie Zelmanis förmåga att få sina till synes enkla låtar att bilda en suggestiv, svängig grund för hennes begränsade men ändå nästan hypnotiserande röst.
Så jobbar vi med nyheter