Wästbergs vägar ut i livet
Akademiledamoten och sommargotlänningen Per Wästberg har kommit med den andra delen av sin memoarsvit - "Vägarna till Afrika" på Wahlström & Widstrand förlag.
Foto:
Wästberg kommer från i en ombonad miljö med stimulerande kontakter och samtal med författare och kulturpersonligheter som gästade hemmet. Pappa Erik var en välkänd journalist. Tidigt börjar den ivriga pennan göra sig påmind och redan 1949 kommer den första romanen, "Pojke med såpbubblor". Blott 16 år och underbarnstämpeln var ett faktum.
Sedan följer romaner och lyrik, dokumentärer och antologier i en strid ström. Hittills hela 66 verk, plus ett oändligt antal artiklar och debattinlägg genom åren. Hur hinner han med?
Men så kom han också in i Svenska Akademien, även om det tog överraskande lång tid att nå denna eftertraktade upphöjelse. Redan 1957 lyssnar han i Akademien till Dag Hammarskjölds direktörstal om Linné - "vilket skarpsinne".
*
Först som sist, detta är en synnerligen intressant bok, att få dras in i en nutidshistoria, att få njuta av en suverän språkbehandling och att få utblickar och insikter genom en skarpögd resenär. Men gång på gång tänker man, men herre gud, karln är ju bara några och tjugo år. Hur är allt detta möjligt?
Resor, möten, debatter, författande och kärlekar. Men han erkänner inledningsvis att han haft turen att få göra vad han själv önskat genom åren. Har förunnats en "livslång picknickiad".
Till New York anländer Wästberg hösten 1953, ännu inte tjugo fyllda. Känner att han lossnar från sina fästen och omfamnar det myller han möter. Kvar i Sverige finns kärleken Anna-Lena, som snart ansluter i Harvard och de gifter sig.
Ständigt skickar han hem rapporter och kåserier. Först till Arbetaren à tio kronor spalten, senare recensioner till DN mot bättre betalning. Njuter av friheten i det stora landet, men upplever också McCarthys hårdnande korståg mot allt som luktar kommunism.
Parallellt med studierna kämpar han med boken, "Halva kungariket", som kommer ut 1955 med lovord på kultursidorna. En 22-åring med sin fjärde roman på bokhandelsdisken.
Först ett par decennier senare närmar sig Klas Östergren den brådmognaden. "Halva kungariket" är en bok om att bara vara, glida omkring, observera, njuta. Det stämmer väl med den föresats han satte upp vid Harvard, att skriva intressant om det obetydliga. Redan här känns miljöerna igen, som senare möter i så många böcker: Stockholm, litterära kretsar, kärlek och högreståndsmiljöer. Inte en arbetare i sikte och knappast några barn.
*
Efter fyra år är de åter i Sverige. Några års lugnt mellanspel, som inte saknar intresse, men som saknar hettan från Amerika. Mellanspelet handlar i mycket om en oändlig rad av kontakter med intressanta människor. Men så är det genom hela boken. Kontakterna är imponerande många och det 17-sidiga personregistret i slutet av boken förstärker detta. Name-dropping kan det ibland kännas som. Men det är spännande litterära kontakter som passerar revy: Tomas Tranströmer, Olof Lagercrantz, Astrid Lindgren, Lars Forsell, Anders Österling, Jolo, Moa Martinson, Sture Linnér och så en Sara Lidman som bjuder på middag.
I London samtalar han med Somerset Maugham och med förra årets nobelpristagare Doris Lessing, i Afrika med blivande nobelpristagarna Naguib Mahfouz och Nadine Gordimer. Man hisnar över denne 25-årings fria och självklara framfart på parnassen.
Så hettar det till igen. Ett Rotary-stipendium leder 1959 till Afrika och Rhodesia. Landar tillsammans med Anna-Lena i Salisbury (dagens Harare i Zimbabwe). Upptäcker snabbt den utstuderade rasåtskillnadspolitiken. Reagerar och agerar. Skickar avslöjande artiklar hem till Sverige. Med följd att han snabbt blir obekväm, kallas upp till inrikesministern som ser honom som en förhärdad brottsling. Utvisningen blir ofrånkomlig. Wästberg är på väg att bli en viktig opinionsbildare, vilket förstärks när han senare kommer till Sydafrika.
En märklig kontakt är med Peter Wallenberg, på den tiden ansvarig för Atlas Copco i Rhodesia, som låter undslippa sig: "Du förstår, de har knappt hunnit klättra ned från träden. Doktor Banda sitter äntligen i fängelse, fast han borde vara i apburen". Det känns som en tidsmarkör, men föga smickrande för Wallenbergsfärens grand old man.
*
I Sydafrika fortsätter Wästberg att notera och registrera och skriva. Bygger upp kontakter med ANC. Träffar ledande personer, som Albert Luthuli, Oliver Tambo och Nelson Mandela. Denna del av memoaren är ett viktigt tidsdokument. Samtidigt saknar jag hur kampen mot apartheid konkret utspelade sig och hur stödet till ANC kanaliserades. Det blir ibland lite för mycket av middagar och möten och för lite om kampen och skrivandet i Afrikaengagemanget. För han säger att det knappt gått en dag efter 1959 utan att han ägnat Afrika tankar och handlingar.
Fortfarande är han starkt förknippad med den afrikanska kampen. Detta förstärks i nobelpristagaren, nigerianen Wole Soyinkas senaste roman: "än idag förblir Wästberg en av de mest konsekventa räddningsstationerna för ansatta afrikanska författare och dissidenter."
Konkret blir det när han 1964 tillsammans med Hans-Göran Franck bildar Svenska Amnesty och framgångsrikt driver den verksamheten. Och så avslöjas det att Tage Erlander och Olof Palme vid två tillfällen erbjuder Wästberg att bli svensk ambassadör i Afrika och skulle då ha kunnat bli Sveriges yngste ambassadör. Undrar just hur de känsliga UD-människorna hade reagerat.
*
Mot slutet av memoaren sjunker Anna-Lena undan och man börjar undra. Jo då, en ny kärlek skymtar i kulissen. Hemliga möten. Intim brevväxling. Förälskelsen drar genom kropp och tankar. Beskrivningen är utlämnande. Det är inte utan att moraltanten i mig tittar fram och säger att så får man väl inte göra, han är ju fortfarande gift.
I den kommande memoaren vandrar Margareta Ekström ut på scenen. Senare i livet kommer nya kvinnor in i livet och han konstaterar att de enkla orden "Jag älskar dig" fram till idag har omfattat fyra hustrur.
Denna dubbelhet och passion kommer inom några år att nå ut till en bred publik. Med trilogin - "Vattenslottet", "Luftburen", "Jordmånen" - får Wästberg sitt publika genombrott.
Det är ingen tvekan om att förälskelse, starka passioner och kärlek genom åren har varit Per Wästbergs kreativa motor. Det lär bli tydligt i nästa memoar.
Så jobbar vi med nyheter