Visbyförfattare riktar blicken norrut

Under några år i början av 2000-talet var Gerda Helena Lindskog verksamhetsledare för Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Hon är fortfarande bosatt på ön, men i sin senaste bok "Snölandets fattiga ungdom till hjälp" har hon blicken riktad norrut. Gerda Helena Lindskog arbetade under många år som bibliotekarie i Norr- och Västerbotten, och har tidigare skrivit om det samiska i skönlitteratur, forskning och debatt, och även tagit upp bilden av samer i svenska barn- och ungdomsböcker.

"Snölandets fattiga ungdom till hjälp" är ett resultat av de tidigare projekten. Under arbetet om hur samerna skildrats stötte Gerda Helena Lindskog på begreppet "arbetsstugor för barn". För att få veta mer om stugorna ägnade Gerda Helena Lindskog mycket tid åt forskning i arbetsstuguarkivet i Norrbottens Minne i Luleå.
"Snölandets fattiga ungdom till hjälp" har fokus på 1902 och 1903, två nödår i norra Sverige. Boken berättar hur nyheterna om svält och fattigdom i norr spred sig över landet, och om hur man i Stockholm inrättade en central nödhjälpskommitté för att samla in mat och kläder.

Gerda Helena Lindskog vill förmedla berättelsen om de kvinnor och män som arbetade i de arbetsstugor för nödlidande barn som öppnades i kyrkbyarna i Lappland och Tornedalen. Där fick barnen mat och kläder, samtidigt som de undervisades.
Barnen skötte stugornas hushåll, och fick utöver skolgången även lära sig slöjda. Snart upptäckte man arbetsstugornas kapacitet i det stora nationaliseringsarbetet, och försvenskning av den tornedalsfinska ungdomen blev ett av de primära målen för verksamheten.
Gerda Helena Lindskog är inte ensam om att uppmärksamma problematiken kring arbetsstugorna. 2008 lade Daniel Nilsson Ranta vid Umeå universitet fram en avhandling i vilken han ville visa hur kommunerna utnyttjade arbetsstugor för att slippa bygga skolor på vissa orter. I stället förflyttades barnen, något som inte var i enlighet med tidens barnavårdsideal.
Han menar också att ett "erbjudande om antagning till arbetsstuga" inte var ett frivilligt val. Familjerna var tvungna att acceptera erbjudandet, eftersom de saknade resurser att starta juridiska processer mot kommunerna.
Kommunerna skapade med andra ord en grupp behövande barn för att spara pengar.