Visar stor förmåga att förmedla känslor

Det som ger det starkaste intrycket när jag läser Käbi Lareteis nya biografidel är hennes förmåga att förmedla känslor. Känslor som känns mycket äkta oavsett om hon är nostalgisk som när hon söker sina rötter i sitt forna hemland Estland, när hon minns barndomens alla dofter runt mormor, eller då det handlar om kärleken, kärlek till livskamrater, barnen, vännerna, eller då hon är förbannad på kvällstidningsjournalisterna som aldrig lämnar henne i fred.
Käbi Laretei har hela tiden varit ett hett byte för medierna. En världskänd pianist, som efter en tumultartad skilsmässa gifte sig med Ingmar Bergman, en annan världskändis. När ryktet sprids om att Käbi Laretei lämnat man och barn för Ingmar Bergmans skull startar drevet. Samma process upprepas när Käbi och Ingmar beslutar sig för att upplösa sitt äktenskap.
Hennes uppgörelse med kvällspressen är rena holmgången, och man förstår henne. Klockan halv tre på natten blir hon uppringd av en Expressenjournalist när hon ligger och sover på ett hotellrum i New York efter ett konsertframträdande.
Denne undrar om han kan få komma upp och få det bekräftat att hon och Ingmar skall skiljas. Journalisten påstår att Ingmar Bergman gått ut och sagt detta i en tidning. Det visar sig sedan att det är lögn.
Käbi blir förbannad och säger nej. Men så lätt ger han inte upp, kan han ändå inte få komma upp och ta en bild? Det finns många liknande exempel i boken.
<span class='mr'>*</span>
Ofta funderar man över hur två så diametralt olika människor kunde finna varandra. Käbi Laretei som kom från en stor, varm estnisk familj där umgänget med släkten spelade en viktig roll. Ingmar Bergman har ofta beskrivit kylan, stramheten, bristen på känslor som präglade hans familj.
Käbi Laretei älskade grönska och lummighet, Ingmar Bergman fick kvävningskänslor av sådan miljö, drogs till det karga, gråa, disiga. Hon älskade att ha människor omkring sig, liksom ljudet av starka applåder efter välbesökta konserter. Han skyr folksamlingar, motsatsförhållanden som man kan hitta hur många exempel på som helst. Hon älskar julen och julfirande, han avskyr det lika starkt som hon älskar det.
"Det blir min död om han köper det stället, hade jag tänkt. Torra buskar med avbrutna kvistar, allt i grått och brunt, inte en blomma utom de där små som knappt vågar sticka ut huvudet mellan stenarna, en skog direkt bakom huset, inte ett lövträd, inga fåglar, bara älgar som man mötte om man ville ta en promenad. Kråkorna som kraxade", skriver Käbi Laretei.
Det var inte Fårö om nu någon trodde det, utan Torö, med huset vid stranden, som Ingmar tyckte så mycket om, medan Käbi konstaterade att inte var det hennes natur och jämförde med "sommarprakt i flammande färger som jag har berusats av ..."
Det blev ingen lätt anpassning för två så olika människor som bestämt sig för att leva tillsammans. Det gick heller inte så länge, Bergman lämnade Käbi för Liv Ullman.
<span class='mr'>*</span>
I dag är Käbi Laretei 82 år gammal och Ingmar Bergman ännu äldre. Det är rörande och glädjande att läsa om hur de båda funnit ett vänskapsförhållande som håller efter uppslitande år innan skilsmässan var ett faktum fem år efter deras separation.
Käbi Laretei bor långa tider på Fårö, i huset som Ingmar har ställt till förfogande. Det skedde långt innan hans hustru Ingrid Bergman avled. Hon och Käbi var också goda vänner, vilket förvånade Käbis estniska släkt, som tyckte att de borde vara svartsjuka på varandra. Det hade varit naturligt i Estland.
Nu kan de sitta och se hans filmer på den egna biografen intill huset där hon bor. Hon spelar piano för honom varje söndagskväll. I all vänskaplighet kan de smågräla om sina gemensamma minnen som de tolkar olika allt efter minnesbilderna. De har funnit en harmoni på äldre dar som kan tyckas avundsvärd.
Trots att Käbi Laretei upplevt mycket sorg och lidande i sitt liv, så är hennes bok positiv, här finns ingen bitterhet och om hon ångrar något så är det att hon inte förstod hur mycket hon skadade dottern Linda, som hon lämnade hos exmaken tre år gammal.
För den som liksom jag blir sugen på att läsa de föregående memoardelarna är det bara att söka på Internets antikvariat och bokauktioner.
Där hittade jag bland annat "En bit jord" som kom ut 1976 och där Käbi Laretei ser tillbaka på sin barndom i Estland, Ryssland, Litauen och Sverige. Hennes far var en känd och betydelsefull man som var diplomat i Sverige när Estland ockuperades 1940.
Det är en frisk och färgstark berättelse där vi får veta mycket om livet i det för omvärlden stängda Estland.