Viktiga val tränger sig på vid Roma konsthall

På lördag öppnas sommarens stora utställning på Roma kungsgård och samtidigt blir det den egentliga starten för Roma Kungsgårds Konsthall, det nyrenoverade Brygghusmagasinet, som nu på allvar kan kallas konsthall.
Sju konstnärer, där alla har någon anknytning till Gotland, har samlats under rubriken "Utvidgat glas Gotland". För Stefan Aurelius, som är utställningsansvarig, är temat glas som transportmedel för ljus som genererar allt från regnbågar, via fotografi och film, till Jan Baruners färgrika måleri.
Här får vi nu på Magasinets andra plan en visuell kombination där även Unga Romas scenografi ingår, och där även skådespelarna kommer att fungera som konstguider efter sina föreställningar.

*
Redan i december 2005 publicerade Srecko Rijetkovic sin utställning "Frusna ögonblick" i tidskriftsformat. Det gjorde han i tidskriften och utställningsgalleriet Motiv och redan då måste han ha funderat över att visa den här utställning i större format någonstans på Gotland. Nu är tiden inne. Sommaren 2004 köpte han på en loppmarknad i en gotländsk lada en måsmask av mjukgummi plus fyra rullar gammal svartvit film Verichrome pan 120. På filmerna stod det EXPOSÉ, EXPOSED och det visade sig att filmerna var oframkallade - kanske 50 eller 60 år efter exponeringen. Filmerna hamnade i ryggsäcken och plockades fram hemma i Stockholm för att framkallas, utan några som helst förväntningar om ett resultat. Men ur mörkret och den spruckna fotoemulsionen trädde lyckan fram
Vid "Utvidgat glas" har han valt att visa ett tiotal större grafiska blad som fortfarande bär på den hemlighet som förhoppningsvis aldrig kommer att bli besvarad, men som får oss betraktare att stilla undra över dessa "frusna ögonblick" av lycka.
Han attraheras också över gränslandet mellan den okände fotografen och hans motiv, troligen gotlänningar, och de grafiska blad han nu valt att visa. Får man skapa en ny historia av gamla fotorullar funna på Gotland?

*
I trappan upp till konsthallen möter oss Jan Brauners måleri som motiv på oexponerad film som längtar eftar att bli sedda. Han presenterar åtta helt nya målningar. Färgerna och skapandet är det viktiga och formerna ges i ögonblicket, former som öppnar i kanterna med röda streck precis som en ljusskadad film.
Man kan tolka målningarna som gestaltning av fotografiska plåtar som ännu inte nått ljuset, alltså det mest "utvidgade glaset" på hela utställningen.

*
Utställningen innehåller flera experimenterande objekt. Det mest utstuderade av dessa är Anna Viktoria Norbergs platsspecifika installation "Naked spine" - som hon översätter med "blottlagd ryggrad". Gotländskan som, efter fyra år i Skottland och sju år på Rhode Island School of Design i USA, återvänt till Lärbro har med buntade glastrådar upphängda med remsor av blöt gethud blottat nervtrådarna i en ryggrad.
Här finns alla livets skavanker med och hon gillar det experimenterande sättet att arbeta med konst och design. Detta verk med livets alla fragiliteter är 26 meter långt och korresponderar mot takets och husets strikt linjära stag och takstolar. Vad är det som skapar livet och rummet och vad är det som håller ihop livet och rummet?

*
Glas i olika former används också av de övriga fyra konstnärerna. Joakim Allgulander har redan tidigare visat en variant på sin solstol "Burned" där sittdynan är utbytt mot rött brinnande neonrör. Liksom med sin graffitimålning av en atombomb, där han målad med färgat glaskross gestaltar han människans utsatthet.
Hur ska vi hantera våra rädslor för de inovationer som var tänkta att bli oss till hjälp och som till slut resulterade i det mest dödsbringande vapen vi i dag känner till.
Jeanette Path har arbetat med installationer på temat "frusna relationer". Det kalla krossade glaset ligger som rimfrost över sörgårdsidyllen trots att möblerna är både snygga, moderna och dyra. Kyla och avstånd trots att det är något helt annat vi söker.
Kollegan från konstfacktiden Annika Oskarsson ställer oss inför stora och små val, genomtänkta val där riskerna är övervägda, eller andra mera bagatellartade som tar i förbifarten. På ett bord har hon likt Sibyllan placerat en glaskula med projicerad film. Efter att ha gjort ett val kan vi plinga i hennes glasklockor. Hon vill berätta om glasets inneboende uttryck på den här utställningen där glaset har sin givna position.

*
Slutligen Mona-Lisa Erikssons omvända perspektiv - stora blommor och frökapslar av fusat glas mot de små, små vattenfyllda glashusen som skapar annorlunda spegelreflexer. Det är med skräckblandad förtjusning hon ger sig i kast med det komplexa och organiska, det okontrollerade som slingrar sig och far.
Hela den här stora utställningen gör ett omedelbart uppror mot den trygga miljön på Roma kungsgård. En stol är inte längre en stol och trädgårdsmöblerna skapar inte längre ro och njutning. Det är som Hanna Widegren skriver i katalogen: "Det är något skevt med oss alla, något viktigt med våra val som tränger sig på".