Vid radion fÄr man göra sina egna bilder
Numera Àr det förstÄs inget mÀrkvÀrdigt med radio. Du kan fÄ in P4 och lyssna pÄ Svensktoppen i bilen, pÄ traktorn, pÄ din mobil, i din kamera, din nyckelknippa eller i din dator. Det Àr vÀl bara en tidsfrÄga innan Arla Radio strömmar ut frÄn mjölkpaketen, medan man Àter sina flingor och jordgubbar. Om det rÄkar vara den sÀsongen alltsÄ.
Annat var det i tidernas begynnelse, det vill sÀga ens barndom i Lau. DÄ krÀvdes en hel stapel batterier, stora som kaffepaket, för att kunna lyssna tillexempel till dagens tio lite sprakiga lÄtar pÄ Grammofontimmen. Annika Lantz var inte pÄ lÄnga vÀgar uppfunnen Ànnu, utan man lÀt helt enkelt etern vara i fred under lÄnga sÀndningsuppehÄll.
Var det en höjdardag kunde man som nummer nio i Grammofontimmen fÄ lyssna pÄ Tore Ehrlings orkester. Som avslutning brukade Svea Livgardes Marsch braka loss som en pÄminnelse om, att det svenska försvaret minsann inte var att leka med. Vem vet, det kanske rent av var de stÀndigt avslutande, manligt karska, marscherna som fick Hitler att avstÄ frÄn invasion av Sverige.
NÀrmast höjdaren med Tore Ehrling kom vÀl Sven-Olof Sandberg som sjöng om gigolos eller röda smÄ hus. Eller Bertil Boo med violer till mor, sÄ att tÄrarna forsade ur huckleförsedda gummor i "svenska hus ensligt belÀgna". Som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Man kan förvisso grÄta över mÄnga musikaliska inslag Àven idag, men inte Àr det för violer till mor.
Men den största tÄrframkallaren var nog ÀndÄ den hÀr av Margit Lagerheim-Romare:
Jag Àr en flicka som vandrar omkrig i lumpor,
ge mej en slant, sÄ jag fÄr till ett stycke bröd!
Nött Àr min sko, och jag har inte nÄgra strumpor,
snart i Marseille skall jag finna min bleka död.
Det var mycket bÄde hjÀrta och smÀrta i gamla tiders lÄtar. Nu vet jag inte vad det Àr. Ja, ljud förstÄs. Tillexempel försökte jag ifjol en gÄng stÀnga av radion med dess hÄrdrock. Det gick inte. Radion var nÀmligen inte alls pÄ. Det var en osmord halmpress pÄ en Äker intill som var igÄng.
PÄ sitt sÀtt Àr radion mera spÀnnande Àn TV. Just för att man bara hör rösterna. Sen kan man sitta (eller ligga) dÀr vid apparaten och sjÀlv ge ansikten Ät rösterna. SkÄningar blir dÄ som regel ganska frodiga typer med en öl och Älmacka som de mumsar i sig dÀr framför mikrofonen. MÄnga av dem skulle egentligen behöva textremsa, men sÄnt lÄter sig ju tyvÀrr inte göras i radio.
En del radiomÀnniskor dyker ibland upp ocksÄ i TV. DÄ fÄr man oftast klart för sig, att man missbedömt deras yttre. Kjell Albin Abrahamsson ser emellertid ut precis som han ska. Staffan Ekendahl frÄn Gomorron VÀrlden har jag spelat golf med och han Àr ocksÄ helt okej. DÀremot hade jag tÀnkt mig Cecilia Uddén lite slankare och med lite smalare ansikte. Annika Lantz har jag sett i TV och hon gjorde sig inget vidare dÀr. Heller.
Radiosportens fenomenala snabbpratare ger man spÀnstigt vÀltrÀnade skepnader. Fenomenalast Àr nog Lasse Granqvist. Han fÄr Lennart Hyland att framstÄ som deltagare i Korpens slow motion-klass. Men vem kunde vÀl förestÀlla sig att Lasse var en lÄng rÀkel pÄ över tvÄ meter. Det har man nÀmligen sett i TV. Jag hade tÀnkt mig honom mera som en Leif Pagrotsky.
PÄ tal om radiosporten sÄ fÄr den ibland karaktÀren av rena jaktkrönikan. MÀnniskojakt. Allas vÄr Svennis tillexempel har nu en lÀngre tid varit en av de mÄnga svenskar som Àr jagat byte i idrottsvÀrlden. Manchester City jagar honom, men nÀr detta skrivs Àr kontraktet Ànnu inte undertecknat. Eftersom det rör sig om radio fÄr man sjÀlv alltsÄ skapa sina bilder.
Man ser sÄlunda framför sig hurusom Svennis hukande springer i de vÀrmlÀndska skogarna för att försöka undkomma de ivriga jÀgarna. Men troligtvis slutar det hela med att de fÄngar in Svennis och med dragna pistoler tvingar honom att skriva pÄ ett tvÄÄrskontrakt för 45 miljoner. Och sÄ blir det division tvÄ nÀsta för Manchester. Numera Àr det nÀmligen bara hans fruntimmersaffÀrer som hÄller Premier League-klass.
Sportradion stÄr för övrigt pÄ för tillfÀllet. Man analyserar den kommande allsvenska omgÄngen. Det framgÄr att DjurgÄrden ytterligare en gÄng ska fÄ spela sin hemmamatch utan att KustjÀgarna och en helikopterdivision mobiliseras. Ett bevis sÄ gott som nÄgot pÄ idrottens förbrödrande förmÄga.
SĂ„ jobbar vi med nyheter