Vart tog konstfilmen vägen?
Vart tog svensk konstfilm vägen?Det första manifestet om bildande konst på film skrevs år 1918 av Axel Gauffin som då arbetade inom Nationalmuseum. Utifrån sitt manifest startade Gauffin ett ambitiöst inspelningsarbete för att visa svensk konst och konsthistoria för en bred publik.
Foto: Fotograf saknas!
Under 1960- och 70-talen gjordes dokumentärfilmer om svenska konstnärer av Sveriges Radio/TV. Ett bra exempel är serien "Nationalmålare" i fyra avsnitt år 1973. Ett annat exempel är serien "Svensk samtida" år 1976. Mängden filmer som gjordes den tiden om både kända och okända konstnärer betyder rimligen att de uppskattades av publiken.
I dag görs inte sådana dokumentärer och svensk konstfilm är praktiskt taget död sedan länge. Filmerna från 1960- och 70-talen är en bortglömd skatt längst nere i Tevearkivets kylrum.
Varför har det blivit så? Ett skäl är att den bildande konsten inte äger samma utrymme i kulturlivet som för 50 år sedan. Ett annat skäl är att public service-tv på den tiden hade en bildande uppgift. Det har public service-tv även idag, sägs det, men åsikterna om vad som menas med bildning har ändrats radikalt. Idag råder stenhård konkurrens omkring tittarsiffror och i den kampen vinner underhållning och konstfilm är solklar förlorare.
Som ung junior inom TV1 fick jag äran att göra en av dokumentärerna i serien "Svensk samtida". Det är svårt att förstå idag att de filmerna sändes på bästa tid ("peaktime") mellan klockan 20 och 21 - en omöjlighet med dagens programpolitik.
Svensk konst presenteras i dagens television som korta snuttar där enbart konstnärer i kategorin kändisar berättar slagfärdiga anekdoter för en programledare. Vad konstnären arbetar med har mindre betydelse i jakten på lätt underhållning. Behöver det vara så?
Det finns givetvis ingen motsättning mellan dokumentärfilm om konst och underhållning. Tvärtom. En höjdpunkt av underhållande konstfilm var Peter Watkins två filmer om Edvard Munch som visades i svensk teve år 1974. Jag anser att Watkins filmer om Munch tillhör kategorin bästa teveprogram som gjorts i vårt land.
De sista konstfilmerna i svensk teve med en seriös bildande avsikt, och dessutom underhållande, visades kanske år 1994. Det var serien "Alla tiders tavlor" i 24 stycken avsnitt av Sunniva Kellquist. Föredömligt sevärda och underhållande för en bred publik. Christoffer Barnekows ateljébesök bland okända konstnärer runtom i landet tillhör också slutet av konstfilmens tid i televisionen.
Sveriges Television har i flera år trappat ned sitt ursprungliga uppdrag att vara ett folkbildande forum. I jämförelse med tidigare är
SVT:s produktion av konstfilmer nu en ruin. Jag påstår det så länge igen kommer med motbevis.
Det må sägas, som ett hopp i ruinen, att en och annan konstfilm görs än idag, men då av fria filmare som ser det som lönlöst att tala med televisionens bossar.
Det råder en andlig nöd när det gäller tevekanalernas kulturprogram i allmänhet - och den bildande konstens utrymme i synnerhet. Vem bryr sig?
Så jobbar vi med nyheter