"Vårskrik" som inte fattas oss längre

När så finansieringen lösts och skådespelarna i torsdags kväll genomfört sin premiär och publiken till facklors sken vandrar ut i sommarnatten, kan bara konstateras - det håller gott!
Regissören Sofia Ahlin Schwanbom, som samlat många av sina Musikalkompaniskådespelare runt sig på den runda scenen på Närsakar, har lyckats göra något eget av Staffan Götestams dramatisering. Här finns kunnande både när det gäller skådespeleri, dans och inte minst sång.
Det är 24 skådespelare och amatörer samt tre hästar som skall hållas samman till en enda enhet. Imponerande.

Skön fond
Sexåriga Jannie som sitter närmast under föreställningen är koncentrerad under hela den drygt två timmar långa föreställningen - inte minst när vildvittror och rumpnissarna gör sina entréer, eller när Ronja utbrister i det stora Vårskriket.
Det är gotländsk skönhet i fonden på denna vackra spelplats och naturen gör sig påmind under spelets gång när grannens kor vadar över Närkån, eller när flockar av både grågäss och vitkindade kommenterar spelet på scenen.
Till dessa nästan filmiska sekvenser har Sofia Ahlin Schwanbom förstärkt regin med stor uppfinningsrikedom och framför allt humor. Sammantaget en föreställning som värmer, trots några sega passager som i första hand måste tillskrivas bristen på ekonomi och tekniska resurser.

Rätt och orätt
Det här är en föreställning som lägger tonvikten vid far- och moderskärlek samt vänskap. Om rätt och orätt som när Skalle-Per i Conny Narkuns gestalt påminner rövarhövdingen och Ronjas far Mattis, lyhört och kärleksfullt spelad av Tony Öst, att det faktiskt finns människor som tjänar sitt uppehälle utan att stjäla från vanligt folk.
Eller när samme Skalle-Per ber Mattis förklara för sin dotter vad han egentligen livnär sig på...
Och att kunna erkänna ett misstag...
Historien som utgår från vänskapen mellan Ronja Rövardotter och Birk Borkason, om varsamhet med varandra trots olika kulturella uppväxter, spelas väl av Stina Nordberg som har en fri hållning till sin gestalt. Razmus Nyström gör en mera grubblande och eftertänksam Birk som har något längre mellan skratten.
Camilla Eriksson, som mamma Lovis, gör en härlig roll, en mamma som vi alla vill ha.

Klackspark
Den här föreställningens största behållning och glädjeämne är trots allt de fem Mattisrövarna som driver upp tempot och skapar den goda stämningen. Joel Zerpe som Lill-Klippen anlägger tonen och de övriga följer med i rövarnas stämsånger, det är riktigt snyggt.
Andreas Hedfors som den stammande Jutis är nog föreställningens roligaste överraskning och Isak Bendelins Knotas är mycket välspelad.
Även om man tar livet med en klackspark som Skalle-Per gör i den här föreställningen, så gäller det att vara rädd om det. Det är de som inte längre finns som fattas oss.
Ronja Rövardotter på Närsakers scen fattas oss inte längre. Och det känns riktigt bra.