Vårligt drama på vedbacken
Det är ingenting att huttla med utan bara att se sanningen i vitögat.
Ett exempel: Man går ner från skrivarrummet för att hämta en ask tändstickor. Utan eld i pipan blir nämligen inget författat. Ofta får jag frågan: "Var får du allting ifrån?" Sanningen är helt enkelt - pipan. Det kan man emellertid inte medge utan jag brukar hugga till med "postorder från Tyskland".
Alltså, man går ner för att hämta tändstickor. Men går man så till den lilla korgen där tändstickorna förvaras? Icke! Det är förträngt på den korta vandringen nerför trappan. Istället går man till kylskåpet och tillreder därefter två tonfiskmackor. Med dessa går man så upp i skrivarrummet igen. Då sista tonfisktuggan sväljs slår det en, att egentligen var det ju inte hungrig man var utan röksugen. Och så ner efter tändstickorna. Man får mycket motion på äldre dar och golfandet kan egentligen ses som ren bonus.
Och med ord är det förresten likadant som med golfbollar. Plötsligt är de bara borta. Vad är det jag är nu igen? brukar jag fråga mig ibland. Stina Linnea på GT:s kulturredaktion karaktäriserade mig en gång som något som börjar på "miss". Det minns jag. Men jag kommer inte på ordet utan får dra hela missraddan för att försöka få fatt i det: missfoster, misslyckad, missanpassad, missionsförbundare, missonär, missbrukare, missförstådd, missfärgad, misshaglig, missgynnad och så vidare och så vidare.
Till slut brukar det krypa fram vad jag är enligt Stina Linnea: misantrop. Det kan stå som synonym för rätt många saker. Jag tolkar det efter den lindrigaste varianten: folkskygg.
Härförleden var jag på sån där ordjakt igen. Det där ordet som anger att vi egentligen saknar fri vilja, eftersom den ena handlingen direkt är upphov till nästa handling från vaggan till graven. Till slut kom jag på det: Determinism.
Hur det ena orsakar det andra upplevde jag handgripligt och påtagligt under vedklyvarsäsongen. I försommarvärmen tog jag av mig jackan och kastade den på marken vid vedhögen. Efter en stund drog emellertid en kylig nordostan in över vedbacken. Dags att ta på jackan igen.
Det skulle jag inte ha gjort, men det ena ger som sagt det andra. Jag hade nämligen lagt jackan över ett nyanlagt rödmyrebo. Det utbröt ett helvete. Säkert hade hundratals rödmyror funnit ny bostad i min jacka.
Jag kände mig på nolltid som en brinnande fackla. Och precis som man ska göra vid fall av eld i kläderna rullade jag mig på backen medan jag konstaterade att dragkedjan än en gång hakat upp sig. Jag rullade och tjöt och kom på mig med att vråla finska svordomar som jag inte använt mig av på över femtio år.
I ena ögonvrån såg jag under mitt rullande en grön bil i Halsre kväiar. Ett kvinnligt ansikte med förvånat uttryck spanade in mot vedbacken medan bilen saktades ner till krypfart. Det förvånade uttrycket förvandlades emellertid snabbt till skräckslaget och farten ökades nästan till det otillåtna.
Anfådd sprang jag (nåja) till slut in till hyvelbänken och skar med ett stämjärn upp jackan och fick den av mig. Därmed försvann förstås inte den brinnande svedan, som emellertid något dämpades med kall dusch.
Med de kalla strålarna mot ryggen hann man tänka över situationen. Åsyna vittnen fanns alltså till dramat på vedbacken. Snart skulle det hela vara känt i vidare kretsar. Rent av kunde det dyka upp bastanta karlar med tvångströja för att ta hand om en. Galenskapen måste ha en gräns. Det är väl en sak att skriva vers och sånt och en helt annan sak att rulla runt på vedbacken och vråla finska svordomar.
Situationen är alltså dyster. Den förmörkas senare ytterligare av konstaterandet att tobaken är slut. Vågar man visa sig i Närbodi? Rent av dyker tanken upp att sluta med pipan. Man minns plötsligt alla varnande rubriker. Som den här:
Nikotinet har krävt ännu ett nytt offer:
FET DUVA SNUBBLADE PÅ FIMP
I Närbodi tittar folk undrande på en. Man förstår att hela historien är ute. Folk glömmer förvisso personnummer, koden på bensinkortet och sånt. Men icke en galning som ylande rullat runt på vedbacken.
Hemkommen finner jag i spegeln emellertid förklaringen till alla undrande blickar. Jag är randig som en zebra i ansiktet efter att med de kådiga arbetshandskarna ha jagat rödmyror i nyllet.
Nu undrar kanske vän av ordning varför jag berättar hela historien, som annars kunde ha förblivit okänd. Tja, helt enkelt för att jag tycker det är lika så gott att se sanningen i rödögat.
Så jobbar vi med nyheter