Världen behöver flera som Mian!
Inästa vecka släpps Mian Lodalens senaste bok, "Mera kärlek". Det är en samling krönikor och andra texter, en del publicerade, andra inte.
Bokens titel tillika budskap är att det behövs mera kärlek i världen, inte mindre.
Men det är också ett manifest för att uppmuntra människor att fortsätta att göra motstånd. För visst känns det ibland som att köra huvudet i väggen att försöka protestera mot uppenbara orättvisor och maktspel, det är lätt att bli uppgiven och fundera på att sluta bry sig.
Gilla-la-la-la läget, liksom.
Men samtidigt vet man att det är det farligaste av allt. Att ge upp.
Själv har jag en tendens att låta ilskan ta över. Jag blir så in i bängen förbannad på människor som använder sin maktposition för att trycka ner människor, vilket väl kanske är det mest tacksamma för makten som kan avfärda en som en hysterisk pms-kärring istället för att lyssna på det man säger. Klassisk härskarteknik.
Mian Lodalen har dock förmågan att med kompromisslös saklighet påpeka absurda orättvisor och solklar diskriminering. Med humor och kalla fakta, ett träffsäkert språk och med ett gigantiskt lugn och distans, visar hon att det fortfarande finns många kamper att kämpa.
Inte minst för kvinnor, både i "världens mest jämställda land" och i länder långt härifrån.
Mian beskriver i den första texten i boken om hur homosexuella i Sverige i slutet av 1970-talet slogs för att homosexualitet inte skulle klassas som sjukdom. Fantastiskt roligt måste det ha varit när bögar och flator i stort antal ringde till Försäkringskassan och sjukanmälde sig.
"Hej, det här är Lena Andersson. Jag kan tyvärr inte gå till jobbet i dag för jag är lesbisk".
Fram till 1979 klassades nämligen homosexualitet som en sjukdom. Och trots att mycket bra har hänt sen dess är det fortfarande inte självklart för homosexuella att leva ett normalt liv. Det finns människor som anser sig ha rätt att slå ihjäl människor, enkom för deras sexuella läggning.
Jämställdheten mellan könen är en annan fråga som efter många års försiktiga framsteg har hamnat i en märklig debatt om konstigheter. Mian Lodalens resonemang om detta är lika sansat och klokt som alla hennes andra texter. Att det är skillnad på hur gemene man ser på män och kvinnor är tydligt för många, helt osynligt för andra.
Ett bra exempel i boken är när Mian resonerar om hysterin kring Roks efter pratet om "män är djur". Flera kommuner förfasades över citatet från organisationens högst ansvarige och hotade att dra in bidragen till de livsviktiga kvinnojourerna. Mian drar parallellen till den kvinnosyn - som är välkänd men tabubelagd - som så drastiskt blottlades inom idrotten när tre hockeykillar anklagades för våldtäkt av en ung kvinna.
"Inte ett ord har jag hört om strypta stålar" konstaterar författaren.
Jag blir in i hjärtat lycklig av att läsa Mians texter och får massor av kraft att fortsätta göra motstånd en stund till.
Säkert till förtret för många.
Mian berättar om civilkurage och kraften i de utomparlamentariska grupperna, om ockupation, porr och religion, julfirande och hundar. Allt med samma engagemang och humor.
Det behövs sannerligen mera villkorslös kärlek, i alla sammanhang.
Att förbjuda kärlek är lika smart som att tro att det blir fred om man bombar tillräckligt mycket och länge.
Och förutom mera kärlek behövs det flera Mian Lodalen.
Heja Mian!
Så jobbar vi med nyheter