Vackert så det skakar

Det blev två helt skilda konserter med en ganska irriterande tempo- och atmosfärstörande paus emellan. Men innan pausen hade Rikard Wolff skapat en stämning sprängfylld av kärlek och tillit till stundens magi, tillsammans med Niklas Sundén som spelade dragspel som också det var magiskt. Det handlade om att våga vila i kärleken när den kommer, dras med och känna den fullt ut, oavsett vad som väntar sen. Men huvudnumret denna afton var ändå Gotlands egna Spice girls. Kvartetten som älskas av många och hånas av vissa och som i över 20 år dragit fulla hus nästan oavsett vad de har gjort. *
Medelåldern i publiken var ganska hög, det kan till viss del förklaras med biljettpriset (370 kronor) men de som kommit höll inte inne med sin kärlek till artisterna. De som sett vinterversionen av Heliga rum kände igen det mesta i föreställningen, men inte allt. Tillsammans med regissören Margita Ahlin hade Ainbusk vässat och gjort om. Här finns också en del från Marie Nilssons egen föreställning med Riksteatern som hon turnerat landet runt med. Och det är Maries stunder som ändå är den största behållningen. Hon har mer och mer klivit fram och blivit gruppens stjärna. För även om det mesta i sångväg känns igen så vet man aldrig vad som kommer när Marie pustande och med himlande ögon tar plats i strålkastarljuset. En bit in i föreställningen försvinner Annelie Roswall, Birgitta Jakobsson och Josefin Nilsson till logen för att byta om och Marie får fem minuter för att "vara rolig och lätta upp stämningen". -Hur kul är det med en som slog igenom i Fråga Doktorn och "Marie talar ut om sin ångest"? frågar hon sig innan hon strippar för att se om det kan höja stämningen. -Alltid hugger det väl till nånstans... Och kul är det, kul så man skriker. *
Och vackert så klart, när den samspelta trion sjunger så det både skakar och viskar i ruinen. Alla tar lika stor plats även om Josefin är den som är mest i centrum och den som spelar ut mest. I den smärtsamt förtvivlade "Ne me quitte pas" (Jacques Brel) sjunger hon på svenska med så mycket utspel att det balanserar väldigt nära gränsen, även om själva sången just är en manifestation av den fullständiga förnedringen där man gör vad som helst, "jag kan bli en skugga av din hand, en skugga av din hund" - för att inte bli lämnad. "Du får inte gå, du får inte gå..." Publiken vill inte heller gå när det är slut, med stående ovationer försöker de hålla Ainbusk kvar på scenen och glömd är vid det här laget den irriterande pausen mellan Rikard Wolff och Ainbuskarna.

Vackert så det skakar

Det var inte en så självklar kombination som man först kunde tro; Rikard Wolff och Ainbusk som annonserats i samma konsert i St Nicolai två kvällar denna vecka.