Vacker och böljande som en tyllgardin
Den nya svenska filmvågen är tyst, smygande och mjuk som en sommarnatt. Stämningen är viktigare än handlingen; filmerna är meditativa och tystnaden kräver att fyllas upp av åskådarens egna tankar.
I "Flickan" finns ändå en tydligare ramhandling än i lika bioaktuella "Man tänker sitt", som snarast är en ordlös betraktelse över ett samhällstillstånd. Här står en nioårig flicka utan namn i centrum och hon befinner sig ensam i familjens stora hus. En hel sommar.
Blanca Engström gör en svindlande debut. Förmodligen den bästa insatsen av en svensk barnskådespelare sedan Anton Glanzelius i "Mitt liv som hund".
Hennes paradoxalt inåtriktade utstrålning blir desto starkare genom att kameran som hon vilar i hålls av av Hoyte van Hoytema, mannen som lyfte "Låt den rätte" från betyget 4.5 till 5.
I sina bästa stunder är filmen vacker och böljande som en tyllgardin.
Men jag har en invändning. "Flickan" är sexualiserad på ett sätt som gränsar till spekulation. Jag ser inte den direkta nödvändigheten av, eller trovärdigheten i, att visa nioåringar som ritar av sina könsorgan och sätter upp teckningarna på väggen. Jag vet inte heller hur vanligt det är att nakna, svulliga simlärarinnor i omklädningsrummet frågar sina elever "Vill du känna?"
"Flickan" kommer att älskas av kritiker och festivaljuryer men dela sin publik. De som ser den kommer att minnas den.
Av olika skäl.
erik.helmerson@ttspektra.se
Så jobbar vi med nyheter