Vacker film men den glider undan
"Man tänker sitt" är den senaste filmen i en ny svensk filmtrend som sattes igång av "Farväl Falkenberg" för tre år sedan. Ska vi kalla den Nothingcore? Nej, ett svenskt namn är den förstås värd. Tysta vågen? Eller kanske postnarrativismen?
Förutom "Falkenberg" är det lätt att räkna filmer som "H:r landshövding", "Hälsningar från skogen", kommande "Flickan" - och inte minst "Man tänker sitt" till postnarrativismen.
Alla har fått uppmärksamhet på internationella festivaler - och det är också en förklaring till att trenden uppstått. När Cissi Elwin tillträdde som Filminstitutets vd var hennes uttalade målsättning just att svensk film skulle nå ut på internationella festivaler. Och festivaler älskar svenskt vemod, svensk skog.
"Man tänker sitt" handlar om människor som ställer sig i relation till samhället och naturen. Den utspelar sig i ett tydligt, hårt stiliserat Sverige 2009, men det är samtidigt en annan planet, ett annat solsystem. Den är vacker men glider undan alla försök till konkretition. Den är ett paradexempel på postnarrativismen.
Så jobbar vi med nyheter