Musikjournalisten Mick Walls bok "Metallica - Terapi, droger och rock’n’roll" känns som den ultimata biografin över ett av världens största och viktigaste band alla kategorier.
Att det var över 20 år sedan de var viktiga, och nästa lika länge sedan de släppte något värt att betala pengar för, är en annan sak. Ingen kan ta ifrån dem "Master of puppets" (1986), eller "Metallica" (1991).
Ritade om kartan
Därför är Metallica alltid relevanta. De bröt ny mark. De ritade om kartan över den tunga rocken, inte nödvändigtvis genom att göra något helt nytt och revolutionerande, men genom att göra det bättre än andra och framför allt - lyckas slå brett och kommersiellt med musik som radiostationerna vägrade spela.
Den här boken berättar historien som den är. Utan att glorifiera den.
Och boken är också relevant eftersom Metallicas historia förtjänar att skrivas, även om bandet nuförtiden gått alldeles vilse i sitt patetiska försök att förnya sig. Aldrig har bandet känts mindre angeläget än med senaste bottennappet "Lulu", samarbetet med Lou Reed som ingen någonsin borde lyssna på.
För de redan frälsta
Mick Wall har dock skrivit för de redan frälsta. Du kommer inte börja lyssna på Metallica om du läser den här boken och inte redan är ett fan. Men för oss andra är den oumbärlig.
Bra skit: Gediget researcharbete, unika intervjuer, initierade sidospår och en rak och, som det känns, uppriktig beskrivning utan att förgylla det som är brunt.
Dålig skit: Omständiga beskrivningar av managementbolag hit och dit som bättre hade passat som fotnötter eller vidhängande faktablad.