Två sätt att skriva om krig
Om krig kan man skriva på två sätt. Det ena sättet är det fackmilitära. I värsta fall rycks man med.
Foto:
Det andra sättet att skriva om krig anlägger också andra perspektiv än det fackmilitära till exempel psykologiska, politiska och ideologiska. Skribenten gör allvar av den gamle preussaren Clausewitz´ berömda tes att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Men måste tillägga att den fortsättningen i kärnvapnens tid ter sig livsfarligare än någonsin.
Medströms bokförlag står just nu för två påkostade och bokstavligen tunga volymer krigshistoria, bägge om hittills försummade ämnen. Två professorer i ämnet har skrivit - vilket gör att vi slipper amatörforskarens bristande källkritik. Böckerna är utmärkt illustrerade med kartor och fotografier och försedda med register och käll- och litteraturförteckning.
*
Lars Ericson Wolke skriver om "Krigets idéer - svenska tankar om krigföring 1320-1920". Materialet är unikt. För första gången läser jag en bok om svensk militär idéhistoria. Wolke försöker konsekvent svara på två frågor för varje tidsavsnitt: vad skrevs om rätta sättet att föra krig? Och - vilket är svårare att svara på - har militärerna läst och tillämpat lärdomarna?
Inte oväntat visar sig svensk krigsteori mycket beroende av vad som producerats i stormakterna. Den blodiga testen blir avgörande. Svenskarnas teorier följer den stormakt som vann det senaste kriget.
Tyvärr saknar boken tändande gnistor. Det blir i längden ganska tröttsamt att läsa om soldaterna ska anfalla på linje eller på led. Upprepningarna är legio. Det kan bero på att verket är tänkt som lärobok. Det kan också bero på att författaren klippt trådarna till nutiden. Då blir också reaktionen: vad angår detta mig? Varför inte istället utgå ifrån det otroligt spännande militärpolitiska läget för Sverige idag? När "teorin" plötsligt lär att en handfull elitsoldater bäst försvarar oss i Afghanistan och Afrika!
*
Fylld av onda aningar kastar jag mig över "Krigen under kalla kriget" av Gunnar Åselius. Hans lunta går igenom mängder av kända och okända krig i skuggan av det kalla kriget. Farhågorna kom på skam. Till skillnad från Wolke avstår inte Åselius från att dra långa linjer fram till idag, tvärtom.
Det fackmilitära perspektivet dominerar naturligtvis men bryts hela tiden av andra synsätt. Åselius kompletterar framförallt kampen på slagfältet med kampen om media. Gång på gång visar det sig att en stormakt kan segra på slagfältet men ändå förlora kriget. Detta genom att den egna opinionen - och världsopinionen - vänder sig emot kriget och tvingar fram en fredsuppgörelse. Låt oss ta två exempel.
Slaget om Alger 1957 ledde fram till att Frankrike förlorade Algeriet till befrielsefronten FLN. Men militärt sett krossade de extremt brutala franska fallskärmsjägarna stadsgerillan. Genom att media och Paris intellektuella avslöjade och skarpt kritiserade den franska militärens terror mot civilbefolkningen och användande av tortyr som förhörsmetod gled landet ändå ur fransmännens händer.
Tet-offensiven 1968 i Vietnam rapporterades i media som en serie nederlag för amerikanerna och deras sydvietnamesiska allierade mot Nordvietnam och FNL. I realiteten segrade USA och FNL led så stora förluster att man aldrig kom igen - militärt. Ändå fick amerikanerna snart lämna landet med svansen mellan benen. Det ideologiska nederlaget var avgörande.
I själva verket var både de franska och amerikanska medianederlagen så massiva att de bestämmer vår verklighetsuppfattning än idag. Handen på hjärtat - visst tror vi att FLN vann det berömda slaget om Alger? Och att FNL segrade i Vietnam?
"Det skulle ta många år för Frankrike att återhämta sig från sin seger över terroristerna i Kasbans gränder" sammanfattar Åselius. Kanske Frankrike aldrig gör det?
Så jobbar vi med nyheter