Triangeldrama med fattigdomen som grogrund

HAITI, sent sjuttiotal. Några medelålders kvinnor kommer till en hotell vid stranden för att sola, bada, dricka drinkar och njuta av unga, svarta mäns sällskap och kroppar. För Ellen är det business as usual; hon kommer hit varje år för att koppla av. För Brenda är det en annan sak. När hon var här för tre år sedan förälskade hon sig - förbjudet, förbjudet - i den då femtonårige Legba. Nu återvänder hon, frånskild, för att söka upp honom. Han återfinns i Ellens sällskap. Upplagt för triangeldrama.
Men naturligtvis är det ett triangeldrama med komplikationer. För det är knappast vanliga relationer det handlar om. De unga svarta männen är ju ingenting annat än prostituerade, drivna av fattigdom och hopplöshet snarare än kärlek och attraktion.
Att skildra klyftan mellan fattig och rik genom det här filtret, kvinnor som köper män, är intressant, effektivt och faktiskt rätt ogjort. Maktförhållandet blir mer subtilt, mer på den köptes villkor än när män köper kvinnor. Men det är fortfarande, och det gör filmen klart, ett maktförhållande där en betalar och den andre säljer sig. Och den som säljer sig gör det nästan alltid av någon form av desperation: i det här fallet fattigdom.
"Mot södern" är med andra ord intressant, men inte på något sätt lysande. Även om Charlotte Rampling som vanligt är väldigt bra, släpar sig filmen bitvis fram. Scenerna dras ut till gäspgränsen och man kan inte låta bli att undra över alla de saker som lämnats ute. Vilka är de här kvinnorna i sin vardag? Vem är den undersköne Legba egentligen? Vad vill han? Vad hade han för alternativ? Vad känner han för sina kunder? Visst förstår man intentionen: att skildra köpet av de unga männen som en parentes från vardagen, vilket ju är precis vad det är för kvinnorna. Men det blir några luckor för mycket.