Det Ă€r viktigt att kalla saker vid dess rĂ€tta namn. Det brukar kallas mobbning, men det hĂ€r Ă€r vad det Ă€r: KrĂ€nkningar, trakasserier, hot och vĂ„ld. Ărjan Hillbom gick hel ur helvetet, trots allt.
Det hĂ€r Ă€r ett minne: Han ligger i fosterstĂ€llning pĂ„ skolgĂ„rden, knyter ihop sig till en boll. Ăverallt pĂ„ kroppen trĂ€ffar slagen, sparkarna. Det gör ont, men ondast av allt gör det inuti.
Det kan nog bli en bra tredje del i berĂ€ttelsen om mitt liv, sĂ€ger Ărjan nĂ€r den hĂ€r intervjun gĂ„r mot sitt slut.
Ââ Jag Ă€r ju bara 56, det finns mycket gott kvar. Jo, jag tror pĂ„ det, det ska bli nĂ„got bra av det hĂ€r. Trots allt.
Ărjan, Vallstenabon med lĂ€genhet i stan, eventfixaren. Tjugo Ă„r som lĂ€rare har han bakom sig, men sedan nĂ„gra Ă„r har han bytt bana, Ă€r nu sin egen och gör alla typer av publika projekt; han ror studiemĂ€ssan i hamn, producerar musiktĂ€vlingen Popgiss och massor dĂ€r till.
En man bland mÄnga i vimlet, utÄtriktad och med skrattet i gipan.
SÄ har det inte alltid varit. Inom sig har han under alla Är burit en kolsvart svÀrta som sÄnÀr faktiskt kostat honom livet.
I dag berÀttar han om de trakasserier och den utfrysning han utsattes för under skolÄren, men ocksÄ om dess sviter; hur hela hans sjÀlvkÀnsla urholkades och med tiden fick ner honom pÄ hans absoluta botten.
Ââ Det har tagit 47 Ă„r att bygga upp mig efter det dĂ€r, men nu tror jag börjar bli klar nu, sĂ€ger han.
Ărjan vĂ€xte upp i TrĂ€kumla, pappa var lĂ€rare, mamma hade tjĂ€nst pĂ„ bank. Det var fina Ă„r: hunden Zar, kompisarna, de första Ă„ren i skolan; en ledargestalt var han som stod högt i rang.
NÀr han var nio tog livet en vÀndning som ingen kunnat ana.
Vi sitter pÄ Almedalsbiblioteket den första riktigt vackra dagen i mars, dÀr utanför samlar trÀdens knoppar sin gröna kraft, hÀr inne ger vi oss in i det sargade och trasiga.
Vi ska komma till det destruktiva livet, jakten pÄ bekrÀftelse och mening, men först till alltings början:
Ââ Första rasten, första skoldagen i trean. Vi hade flyttat till Vibble och jag hamnade i VĂ€sterhejde skola. PĂ„ första rasten rök jag ihop med klassens ledare. Jag var ny och det Ă€r vĂ€l som med hĂ€star, det mĂ„ste rangordnas pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, sĂ„ ser jag det nu. Och jag vann.
Hur dÄ vann?
Ââ Jag satt pĂ„ honom tills han gav upp, det var sĂ„ det gick till. Och jag ville inte bli hunsad.
Det blev han inte heller. Det blev, sÀger han, betydligt vÀrre Àn sÄ. För omedelbart fick han istÀllet tre grabbar mot sig och mot dem hade han sÄ klart ingen chans.
Ăvriga elever runt om i en hejande ring, Ărjan som lĂ„g slagen pĂ„ marken.
Och sÄ kom det att fortsÀtta, genom fyran, femma, sexan och vidare uppÄt.
Det hĂ€r Ă€r ett minne: Ărjan cyklar hem och ser de dĂ€r tre stĂ„ och skjuta luftgevĂ€r. Men han mĂ„ste passera, det finns ingen annan vĂ€g. NĂ€r han cyklar förbi skjuter de mot honom sĂ„ jackan fĂ„r ett hĂ„l i ryggen. NĂ€r han kommer hem har han dĂ„ligt samvete för att klĂ€derna Ă€r sönder. Det Ă€r ju hans eget fel, han borde cyklat fortare!
Det Ă€r sĂ„ lĂ€nge sedan men alldeles nyss. Somt Ă€r förtrĂ€ngt, annat stĂ„r Ă€nnu klart som isat glas: Han berĂ€ttar, Ărjan. Alla dessa berĂ€ttelser.
Om fasan att gÄ in i klassrummet efter en rast nÀr han fÄtt stryk. Hur alla visste. Alla. Utom lÀraren.
Om att alltid vara utanför, hur det i sjÀlva verket var vÀrre Àn sparkarna och slagen.
Om hur han för att fÄ kÀnna nÄgon slags stolthet pluggade sig oövervinnlig pÄ multiplikationstabellen och var tvÄ minuter snabbare Àn den nÀst bÀste nÀr de hade prov.
Ââ Jag satte mig med klockan och tog tid. Jag visste att jag skulle fĂ„ spö pĂ„ rasten sedan, men det var det vĂ€rt. En liten stund fick jag kĂ€nna att jag faktiskt dög till nĂ„got.
Vad hÀnde inom dig under de hÀr Ären?
Ââ Jag försvann bort, sĂ„ minns jag det. Jag slutade berĂ€tta hemma, slöt mig i mig sjĂ€lv, lĂ€ste böcker. Jag blev jĂ€tteosĂ€ker, förstĂ„s, hade inga sociala kompetenser alls.
En sÄ hÄrd yta som möjligt utÄt, grÄten och förtvivlan bara i ensamhet och inuti.
PĂ„ ett sĂ€tt har Ărjan förtrĂ€ngt den person han var dĂ„, sĂ€ger han. RĂ€dd att det skulle göra för ont att dra in honom i systemet. Det Ă€r trots allt rĂ€tt lugnt nu.
Flashback frÄn min egen skoltid. De skulle göra köttfÀrs av mig pÄ rasten, sa de, de tuffa. Hur jag förvandlades till pajas sedan, nÀstlade mig in i innegÀnget och blev sjÀlv till dels en mobbare. Som jag skÀms för det Ànda hit.
Jag berĂ€ttar det för Ărjan, om min förvandling. Han sĂ€ger att nej, den giren tog aldrig han. Men ett slags slut finns det Ă€ndĂ„, pĂ„ del ett av hans liv.
För slutet av gymnasietiden tog han mod till sig att försöka slÄ sig ur förneringen. SÄ han fixade ett band, lÀrde sig sjunga, spruta eld, hyrde dessutom en livs levande boa-orm frÄn Zoo-affÀren och gick ut pÄ SÀves scen som rockstjÀrnan Alice Cooper.
Det var som spÀrrarna slÀppte, som om han klev ut ur ett hÄl i det svarta. Han blev nÄgon, dÄ och dÄ.
Det hĂ€r Ă€r ett minne: I busskön markerades plats med skolvĂ€skan. En gĂ„ng lyckades Ărjan lĂ€gga sin vĂ€ska först, men i ett obevakat ögonblick sparkades den bort och han fick stĂ€lla sig sist, som vanligt. Naturligtvis var det ingen som sett eller visste.
Som decksteward pÄ Norwegian American Cruises kryssningsfartyg Sagafjord jobbar man 14-16 timmar per dygn. StenhÄrt slit i strÀngt hierarkisk miljö.
Det var dit han sökte sig, Ărjan, nĂ€r han tvekade om vad det skulle bli av allt, efter skolan och lumpen. Han mönstrade pĂ„ i Hamburg och gav sig ut pĂ„ vad som skulle bli tvĂ„ jorden runt-kryssningar.
Massor av jobb. Och massor av festande:
Ââ Det var som jag försökte ta igen allt jag missat, det ser jag nu i efterhand. Det fanns inga grĂ€nser, en flaska sprit om dagen men Ă€ndĂ„ aldrig kĂ€nslan av att vara fullâŠdet sĂ€ger en del om hur lĂ„ngt det gick.
Han sitter tyst ett tag. Runt om oss stÄr böcker med all vÀrldens klokskap, hyllan nÀrmast Àr fylld av poesi: Malmsten, Frostenson, Tranströmer, Ferlin.
Han kan inte veta, sĂ€ger han, men han Ă€r övertygad om att det hĂ€nger ihop. Utfrysningen i skolan, kĂ€nslan att förvandlas till ingen, drĂ€nerad pĂ„ sjĂ€lvförtroende, sjĂ€lvkĂ€nslaâŠatt vara en person som inte Ă€r grundad i sig sjĂ€lv.
Ââ För mig Ă€r det tydligt nu, det var en vrĂ„lflykt det handlade om. En flykt frĂ„n det som varit till nĂ„got annat, vad som helst.
Det var 80-tal, men Ărjan levde sitt 60-tal sedan han i Kalifornien klivit i land för gott. Hans ego var stort som universum, han flög högt med flower power i blodet, han flög, ja, sĂ„ trodde hanâŠ
âŠmen nĂ€r han sĂ„g ner stod han pĂ„ sina sĂ„riga knĂ€n och var inget annat Ă€n ett vrak av för mycket för fort, alldeles för jĂ€vla fort.
Det var tur att ingen dog, dÀr i San Fransisco pÄ julafton 1985.
I en hyrd Camaro, överlÀmnade han fortsÀttningen av sitt liv i det stora alltets hÀnder.
Ââ Jag var slut, deprimerad, framför mig tvĂ„ rödljus, jag tĂ€nkte: jag kör. Och sĂ„ körde jag. Inget hĂ€nde. SĂ„ jag körde en gĂ„ng till, blundade, gasade...
âŠoch förstod dĂ„ att timmen var slagen. Han reste hem till Gotland, bodde hos förĂ€ldrarna, stĂ€ngde in sig, pratade inte med nĂ„gon...och kraschade rakt in i vĂ€ggen.
Ââ Det var 1986, pĂ„ vĂ„ren. Sedan dess har jag hĂ„llit pĂ„ och byggt upp mig. Mediterat, suttit lĂ€nge vid havet. Sakta, sakta har jag kommit tillbaka Ă€ven inuti.
à tervÀnder du dit ibland, inom dig, till den dÀr julaftonen?
Han tystnar, Ărjan. VĂ€nder sig inĂ„t, bakĂ„t:.
Ââ JoâŠdet hĂ€nder. Och vet du, jag tror det finns en mening med det hĂ€r livet. Allt Ă€r en skola. Ăr det ett problem vi inte klarar dyker det hela tiden upp till vi kan hantera det, först dĂ„ Ă€r det ur vĂ€rlden.
Och vilket Àr ditt problem nu?
Ââ Tanken att jag inte duger. Men jag har jobbat med det lĂ€nge och jag har flyttat fram sĂ€kerhetszonen lite grand hela tiden, fan vet om jag inte duger rĂ€tt bra nu.
Första gĂ„ngen Ărjan Hillbom berĂ€ttade om sitt helvete i skolan var pĂ„ âVĂ„ga va dig sjĂ€lvâ-galan i Ica Maxi arena hĂ€rom veckan. Inför 600 personer började hans tĂ„rar rinna av rörelse pĂ„ scenen. Jag frĂ„gar varför, vad var det som var sĂ„ starkt? Han vet inte, sĂ€ger han.
1992 trĂ€ffade Ărjan sin hustru LĂ„tta. Först pĂ„ senare Ă„r har han, sĂ€ger han, pĂ„ riktgt förstĂ„tt vad kĂ€rlek Ă€r.
Ââ Jag var nog en rĂ€tt otrevlig mĂ€nniska dĂ€r en tid. Hon har lagt ner ett otroligt jobb pĂ„ mig, att skapa en stabil grund av sjĂ€lvkĂ€nsla att stĂ„ pĂ„.
De som trakasserade dig, var blev de av, vet du?
Ââ Det hĂ€nder att vi möts, jag har inga problem med det. Det finns inget hat kvar, inget agg. Men de tog min sjĂ€l. Det lĂ„ter hĂ„rt, men sĂ„ Ă€r det.
Tror du att de vet vad de gjort?
Ââ Nej. Inte omfattning av det, i alla fall. PĂ„ ett sĂ€tt kĂ€nner jag att det vore bra om de lĂ€ser det hĂ€r. Och Ă€ven att nioĂ„ringar lĂ€ser, förstĂ„s. Eller kan kanske deras förĂ€ldrar berĂ€tta vad som kan hĂ€nda.
De som tittade pÄ nÀr du blev slagen, hur tÀnker du kring dem?
Ââ De var sĂ€kert inte onda, det tror jag inte. Men de vĂ„gade vĂ€l inte gĂ„ emot massan. En av dem har bett om ursĂ€kt flera gĂ„nger, det Ă€r stort, tycker jag.
Ett par dagar efter intervjun ringer Ărjan tillbaka. Han har funderat pĂ„ varför han grĂ€t, dĂ€r pĂ„ den dĂ€r galan. Nu vet han, sĂ€ger han:
â För att det kom sĂ„ nĂ€ra. SĂ„ nĂ€ra mig sjĂ€lv, sĂ„ nĂ€ra mĂ„nga av dem som var dĂ€r. Min historia blev ett kollektivt minne, det kĂ€ndes i hela arenan. MĂ„nga som blivit utsatta kastades tillbaka till det som gjorde ont. Jag hoppas att Ă€ven de som varit taskiga och som mobbat fick sig en ordentlig tankestĂ€llare. Det Ă€r de i sĂ„ fall vĂ€rda.