Tillgänglig Romeo och Julia

Romeo och Julia är en av världsdramatikens mest kända, omtalade och spelade pjäser. Ett stycke dramatik som de flesta har ett förhållande till, till och med de som aldrig läst eller sett denna Shakespearetragedi. Berättelsen om de två unga älskande i staden Verona som till slut ger sitt liv för den villkorslösa kärleken, ja också för freden mellan de två stridande släkterna de en gång fötts till.
Men det är inte dessa två älskande som skriver historien, det är persongalleriet runt de båda huvudpersonerna som är dramats egentliga huvudaktörer, och som driver handlingen framåt. Romeo och Julia har nog med sig själva och den ögonblickliga kärlek som drabbar dem den kväll då Romeo och hans två bästa vänner ur släkten Montague objudna uppsöker fiendens läger, familjen Capulets sommarfest.
Romeo och Julia kan inte längre kan ta ögonen från varandra eller sluta tänka på den gemsamma kärleken. Till slut blir de båda ett offer för de sociala och politiska förhållanden som råder, som de såg ut på Shakespeares tid, och som de ser ut i dag.
Med Romeo och Julia kan vi tolka in det mesta av det som dagens mediebrus är nedlusat av, från dokusåpor till krigseldar runt hela vår globaliserade värld, från kampen om världsherravälde till slagsmålen mellan rivaliserande gatugäng av olika klasser eller etnisk bakgrund.

*
När Romateatern för andra gången väljer att sätta pjäsen på klosterruinens scen är det för att slå ett slag för kärleken, som ett medel mot politisk korruption och mänsklig dumhet och som ett medel för en bättre värld. Att vi skall se vår egen roll i helheten och de tankar vi har om att förverkliga oss själva, om att vi inte alltid måste stå i rampljuset för att tro att vi nått den största lyckan.
Därför lyssnar vi intensivt och skrattar gott åt första aktens hjälte, Romeos vän och vapendragare Mercutio. På ett anarkistiskt och fräckt sätt driver han gäck med familjen Capulets unge hjälte Tybalt, en välfriserad, skolad yngling som fick allt serverat med modersmjölken och likt dagens överklassungdom anser han sig ha tolkningsföreträde till i stort sett allt.
Och precis som i verkligheten är det Mercutio som drar det kortaste strået, trots att han egentligen är den skickligaste fäktaren av dem båda. Humor står sig ofta kort mot svek. Hugo Emretsson som Mercutio, och för all del även Tobias Borvin som Tybalt, gör två av pjäsens hetaste rolltolkningar. Tyvärr avslutas den här kampen redan i första akten - men det var en snygg fäktscen de bjöd publiken på.
Detta ger utrymme år andra aktens lysande stjärna - Andrea Edwards som lady Capulet. Kvinna, mor och älskarinna som får möjlighet att spela ut hela sitt register i intrigerna mot släkten Montague och även som familjens stora politiker då hon medlar mellan sin man och dottern Julia som hon till sist sviker. Ett svek som stärker Julia i uppfattningen att döden är bättre än kärlekslösheten.
Jacob Nordenson gör rollen som herr Capulet, en rörande familjefader som missförstår situationerna med dottern Julia och gör mängder av misstag även om hjärtat sitter på rätta stället.
Här finns ytterligare en kvinna, Amman som i allt är Julias förtrogna, jordnära och humoristiskt gestaltad av Veronica Sinclair. Men också hon sviker till slut, kanske mot bättre vetande, eller snarare en sort förhoppning om att tiden läker alla sår. Känns Shakespeares tankar om mänskligheten igen?

*
Shakespeares drygt 400 år gamla text har fått sig en rejäl uppfräschning av Thomas Segerström och Nina Ponténs nyöversättning. Det är bra, det är riktigt bra, och det höjer föreställningens värde och tillgänglighet. Men det kräver också att spelet på scenen korresponderar mot denna modernare språkliga ton och då inte bara genom att sätta gympadojjor på Romeo.
Problemet uppstår i relationen mellan de unga älskande, som till en början tenderar att bli något av en läpparnas bekännelse. En köttigare text kräver också en köttigare relation. Det tar en hel akt innan de två duktiga skådespelarna, Jakob Stefansson och Isabel Munshi som huvudrollsinnehavare, får klartecken att spela ut både den förälskelse, lidelse, kåthet och sorg de drabbas av. Här krävs mera kropp.
Trots detta kan vi i de kommande Midsommarnattsdrömmarna förvissa oss om att årets Shakespeareuppsättning i Roma åter kommer att bli en kulturell injektion. Också för den utsökta musiken signerad Thomas Almqvist som efter ett kortare uppehåll åter tagit på sig den svåra uppgiften att tolka Shakespeares tankar till musik. Den är stundtals så följsam att den nästan inte hörs för att i nästa sekund ställa till med uppror.
Också ett erkännande till årets scenograf och kostymör Per A Jonsson. Inga revolutioner, förutom gympadojjorna då, mera följsamt och inkännande och helt i linje med vad Romateatern jobbat med sedan 1989.