Thomas får sista ordet
I början av 90-talet lämnade Thomas Jankert livet som anställd för att helhjärtat ägna sig åt det han alltid velat - att stå på scenen. Sedan dess har han iklätt sig åtskilliga roller, nu senast den som hemlös i monologen "Sista ordet".
Foto: Rolf Jönsson
- Jag tillhör dem som får sova på mornarna, säger han.
Så har det inte alltid varit. Under sitt 51-åriga liv har Thomas Jankert hunnit med en sväng till sjöss - på de stora haven, arbeta som övervakare och byggnadsarbetare.
- Jag är väl kanske den som har jobbat mest med andra saker också, säger han.
Men i början av 90-talet, då de tre sönerna vuxit upp, bestämde han sig för att helhjärtat satsa på skådespeleriet.
- Jag visste att scenen var mitt hem - det har jag alltid vetat, säger han.
Thomas Jankert föddes i Ljugarn och redan i småskolan tog han mer än gärna plats på scenen - var det någon som skulle sjunga eller agera, var det han som tillfrågades.
- Jag längtade efter att få stå på scenen och visa vad jag kan, vad jag vill. Jag älskar att underhålla folk.
Sånär som på kortare kurser vid landets teatrar, saknar Thomas Jankert formell utbildning i skådespelaryrket. Det han däremot har är erfarenhet, som skådespelare, regissör och manusförfattare har han tagit sig an allt från historiska dramer, till samhällsengagerade föreställningar, arbetat som gästlärare och blivit Kenogubbe med hela svenska folket - trion firade nyligen tio år.
- Jag tycker att de är sköna, vi har fruktansvärt roligt vi tre när vi gör dem. Det tror jag lyser igenom också och skänker lite charm åt filmerna.
Under våren och hösten har Thomas Jankert spelat "Sista ordet", en egenhändigt skriven monolog kring temat hemlöshet och utanförskap. Föreställningen, som görs i samarbete med Röda korset, har turnerat runt såväl på fastlandet som i öns bygdegårdar, i går var det Gammelgarns tur och i kväll är det dags för Tofta. I början av nästa år ska Thomas Jankert spela den i riksdagen och på centerns riksstämma.
I "Sista ordet" möter vi en död man, en gång en gift man, en far, en arbetskamrat, som förlorat allt. Medan gud väntar ser han tillbaka på ett liv som inte alls blev vad han hade tänkt sig.
- Det är ganska skönt att låta en död man tala. Tänk om vi hade haft möjlighet att lyssna på de döda, det är så mycket vi inte säger medan vi lever, säger Thomas Jankert.
I monologen blandas självförebråelse, där den hemlösa mannen anklagar sig själv för att han hade drömmar, med en svidande kritik mot samhällets oförmåga att ta hand om de sina.
- Som det är nu handlar hemlöshet egentligen om fördelningen av ekonomiska resurser och antalet behövande minskar inte, säger Thomas Jankert.
"Sista ordet" reflekterar också över problematiken då frivilligorganisationer tar över samhälles ansvar.
Det är nämligen just på härbärget, där dem hemlösa mannen i nyktert tillstånd får tillfälle att tänka över sin situation, som han bestämmer sig för att supa ihjäl sig.
- Härbärgen är bara ett sätt att få bort de hemlösa från gatorna. Man skapar ett himmelrike, men har samtidigt inte resurser att hjälpa en människa tillbaka. För en människa som missbrukat i 15 år är det en lång väg tillbaka, en snårig väg, säger Thomas Jankert.
Föreställningen tar också upp skulden och skammen i mötet med en förlorad själ. "Vet du varför det blir en belastning för människor och samhället. Det är för att det är så jävla jobbigt för en människa att behöva se en uteliggare. Det är jättejobbigt att se en människa ligga och sova på några gamla tidningar i en trappuppgång och det är jättejobbigt att vara den människan, som ligger och sover på några tidningar i en trappuppgång, också. Varför? Jo, för man vet och man känner så starkt hur jävla jobbigt det är att behöva se en människa ligga och sova på några gamla tidningar i en trappuppgång."
- Det blir en dubbel belastning, en ömsesidig förnedring. Det tror jag är en av de riktigt tunga ingredienserna i att hamna utanför och det tror jag påverkar den egna bilden. De som lever på gatan har samma människovärde, samma behov av integritet. Det får inte vara en sån skam att stå utanför samhället. Oavsett vilken samhällsstruktur vi har kommer det alltid att finnas människor som inte vill vara med i matchen, som inte har lust och motivation, säger Thomas Jankert.
Världen kan rasa för alla menar Thomas Jankert.
- Att misslyckas är en katastrof för så många, eftersom vi gör det till något stort, säger han.
Men också Thomas Jankert är rädd för att misslyckas, inte minst i sin profession.
- Jag är jättenoga med vad jag gör, jag vill aldrig stå på en scen utan att känna mig trygg. När jag gör något jag egentligen inte vill, då har jag misslyckats - med mig själv tycker jag och det tror jag folk genomskådar.
Thomas Jankert känner sig privilegierad som kan ägna sig åt det han verkligen brinner för, men tillvaron som frilansande skådespelare innebär också arbetsmässig och ekonomisk otrygghet.
- Det är den tunga delen av det här livet. Jag vet att det uppfattas som att man har det så bra, men det finns en baksida också. Det är väldigt ensamt, man har ingen arbetsplats att gå till, med social gemenskap och allt vad det innebär och det känns ibland.
När han väl står på scenen är den känslan dock som bortblåst, där känner Thomas Jankert en trygghet som det verkliga livet inte kan erbjuda.
- Utanför scenen lever jag i en värld där jag grubblar och tänker, grubblar och tänker, på scenen är det redan bestämt vad som ska sägas och det tycker jag är skönt.
Hemmet, sönerna och frun Marie, som han träffade redan som 16-åring, är en annan trygghet som varit mycket viktig för att Thomas Jankert skulle våga göra ett så osäkert yrkesval.
- Utan tvekan, absolut. Att få vara trygg hemma och få stöd är viktigt. Jag hade inte velat vara utan det.
Så jobbar vi med nyheter