Tamas ställer viktiga frågor

Gellert Tamas har ett stort förtroendekapital med sig in i sitt nya bokprojekt. Hans förra bok "Lasermannen", som kom ut 2002, blev en succé med 200 000 sålda exemplar.
Han har även denna gång lagt ner en imponerande research - nu på ett ämne som för några år sedan hett debatterades i landet. Men boken hade vunnit, även läsare, på att kortas ner med en tredjedel - allt behöver inte redovisas.

Övergrepp
I Sverige fanns sedan början av 2000-talet ett antal redan svårt drabbade flyktingbarn, som lagt sig ner, som slutat prata, äta och reagera.
Men deras tillstånd verkade inte påverka asylprocessen - den ena efter den andra av de apatiska barnens familjer fick avslag och skickades ut ur landet.
Tamas ger den ena förskräckliga skildringen efter den andra av hittills fullkomligt otänkbara övergrepp på dessa barn, av svenska politiker, tjänstemän, läkare och poliser.
Beslut som leder till att barn hämtas på lasarett där slangen till sondmatningen kopplas ur, som medvetslösa bärs ombord på flygplan, sätts i bojor, skiljs från sina föräldrar, tvingas iväg till länder där ingen tar emot dem, där ingen vård finns.
Tamas konstaterar att den svenska flyktingpolitiken under samma tid stramas åt. År 2000 fick nästan 44 procent av de asylsökande stanna i Sverige. Fyra år senare får knappt nio procent asyl. Det är nu som antalet apatiska flyktingbarn ökar.

Domen är hård
När inställningen gentemot asylsökande i Sverige hårdnar finns det tjänstemän som driver egna teser så skickligt att snart hela det offentliga samhället omfattar dem. En sådan är tesen att det är föräldrarna själva som manipulerar sina barn, som gör dem svårt sjuka, för att familjen ska få stanna kvar i Sverige.
Gellert Tamas pekar ut ett antal namngivna personer och det allra största ansvaret lägger han på regeringens samordnare för de apatiska flyktingbarnen, Marie Hessle. Han skärskådar hennes korrespondens och återger många andrahandskällor. Själv har hon inte velat bli intervjuad av Tamas.
Domen över henne är hård. Hon, tillsammans med tjänstemän från Migrationsverket, poliser och läkare, samt själva migrationsministern, har drivit tesen om manipulation så kraftigt att den accepterats som sanning i debatten.

"Påskuppropet"
Är den då sann? Tamas hittar inga belägg för det, han finner bara rykten och vandringssägner. I stället träffar han läkare som vet att den diagnos barnen lider av finns i den medicinska litteraturen, att den uppträtt i andra länder och att den också funnits i Sverige tidigare.
Till övriga motkrafter i samhället hör också Svenska kyrkan och ärkebiskopen KG Hammar, som startar "Påskuppropet" 2005 och vill att regeringen ger asyl åt gömda flyktingar, av humanitära skäl.
Samt miljöpartiet, som i september 2005 ställer ultimatum till den socialdemokratiska regeringen. För att partiet ska godkänna budgeten, ska alla gömda flyktingar samt barnfamiljer som väntat länge, få asyl.
Statsminister Göran Persson går till slut med på att dessa ska få sina skäl granskade ännu en gång.
Två tredjedelar av dessa 30 000 asylsökande fick sedermera stanna och antalet apatiska flyktingbarn minskade. Som mest fanns i landet ett hundratal, varav 20-30 barn hann skickas iväg.

Många frågor
Gellert Tamas bok väcker många frågor.
Är Sverige så auktoritetstroget att de många accepterar utan att ifrågasätta, ett mäktigt fåtals påståenden, även om dessa inte går att bevisa?
Att svenskarna hellre passivt skulle vilja tro på tesen om manipulation motsägs av en Sifo-undersökning från oktober 2005 som visade att 74 procent av svenskarna tyckte att beslutet om omprövning av asylrätten för barnfamiljerna var bra.
Eller är det Sveriges omvittnade effektivitet som vi här ser resultatet av? Enligt Tamas har svenska myndigheter en unikt restriktiv tolkning av FN:s flyktingkonvention. Och år 2002 verkställde Sverige till exempel 70 procent av alla beslutade avvisningar. Genomsnittet bland övriga EU-länder låg då på tolv procent.

Orättfärdigt
KG Hammar säger i boken:
"Med kanske trettio års perspektiv kommer nog alla att tycka att det här var orättfärdigt, precis som vi i dag exempelvis betraktar baltutlämningen... Om trettio år ska man åtminstone veta att vi var några som sa ifrån: Nej, det här är fel! Det var ett sätt att tala om för framtiden att vi inte var med på detta".
För Gellert Tamas visar ju att det var ett politiskt och folkligt motstånd som till slut satte stopp för avvisningarna av de apatiska flyktingbarnen.
För hur länge? Ja, det är frågan.

Tamas ställer viktiga frågor

Det var flyktingpolitiken som skapade de apatiska barnen. Men det var flyktingarna själva som gavs skulden av maktens Sverige. Det är författaren Gellert Tamas tes som han driver genom drygt 600 sidor i boken "De apatiska".