Att fånga magin på Gotska Sandön i bild kräver tålamod. Det rätta ljuset kommer kanske inte första kvällen, kanske inte alls under första besöket. Men väntar man tillräckligt länge, ett eller två år eller kanske ännu längre, så dyker tillfället upp.
Det är över 40 år sedan Birger Svantesson besökte Gotska Sandön första gången - och blev frälst. Att ön betyder något särskilt för honom har han inte bara visat i bild. De gånger han ställt ut (bland annat på Konstmuseet förra sommaren) har bilderna ofta kompletterats med poetiska texter.
Nu har Birger Svantesson för första gången samlat sina bilder i en bok - "Gotska Sandön - i mina mellanrum". Kameran och besöken på Gotska Sandön har varit en paus och gett andrum från jobbet som slöjdlärare i Södertälje.
På Gotska Sandön är det inte människan som tuktat marken, utan väder och vind som format skog och stränder. Detaljer avslöjar ett ständigt nötande, som blir än mer effektfull när det fångas i svartvitt.
Det märks att Birger Svantesson arbetat länge med sin bok. Varje bild har sitt uttryck, och här finns hav, strand, sand, döda och levande träd, detaljer, vinter, vår och sommargrönska. Men knappast några spår av människorna. Först i slutet av boken släpper Birger Svantesson in dem, och då blir "Gotska Sandön - i mina mellanrum" lite av en guidebok. Öns hus presenteras och Birger Svantesson går igenom geologi, djurliv och lite av öns historia.
Först i bokens sista bilder finns människorna med. Båten kommer in till stranden, besökarna kliver av och personalen möter för att ta hand om bagaget. Det är tur att de inte kom tidigare i boken. Jag tror de hade stört Birger Svantesson då.