Skådespelaren Sven Wollter kom till Gotland redan som tioåring.
- Jag var på Gotland första gången 1944, när det fortfarande fanns statare på Gotland, när Gotland var ett efterblivet landskap i många avseenden. Fortfarande när man åker ut i vissa avkrokar är det ganska efterkommet. Vi hade rika släktingar där, som mamma och jag var hos på somrarna. Det fanns människor där, gamla kvinnor, som bara hade varit i Visby ett par gånger i sina liv, berättar Sven Wollter.
Sedan dess har han ofta återkommit till ön.
- Men jag har svårt för Gotland på sommaren, när det blir någon slags koloni för Stockholms intellektuella.
I nästa vecka är Sven Wollter tillbaka på ön igen med den nyskrivna Frödingpjäsen "En dåres sånger", som spelas i Hemse på torsdag och i Slite på fredag.
- Jag tycker att det ska bli roligt att komma till Gotland. Min första professionella roll gjorde jag med Pionjärteatern på Sliteteatern, när jag var alldeles ny. Jag var 20 år och gick fortfarande på teaterskolan.
Året var 1954 och i komedin "Lyckliga dagar" medverkade även Gunnel Lindblom och Emy Storm. Sedan dess har Sven Wollter i sin profession återvänt till Gotland flera gånger. 1986 medverkade han i den fransk-svenska filmen "Offret" som spelades in i När i regi av Andrej Tarkovskij.
2001 mötte han den gotländska publiken som Kung Lear på Romateatern och senare även som Van Veeteren i filmatiseringen av Håkan Nessers böcker.
Den här gången gestaltar han skalden Gustaf Fröding. När jag ber honom berätta lite om vad pjäsen handlar om svarar han vänligt, men bestämt, att han inte har någon lust till detta. Förklaringen kommer genast.
- Jag vill att folk ska komma dit med stora, nyfikna ögon.
Sven Wollter vill i stället berätta om bakgrunden till "En dåres sånger". Idén till en Fröding-pjäs fick han då han läste psykiatrikern Johan Cullbergs bok "Gustaf Fröding och kärleken".
- Jag ringde upp min goda vän Carl Otto Evers och sa "skriv en pjäs om Fröding, jag vill spela honom innan jag tar ner skylten", säger Sven Wollter och fortsätter:
- Jag är 77 år, så skylten hänger löst nu.
Dramatikern och regissören Carl Otto Evers skrev pjäsen "En dåres sånger" och så småningom nappade Riksteatern och Stockholms stadsteater. Pjäsen hade premiär i mars och har sedan turnerat runt i landet.
- Vi är egentligen inne på sluttampen av turnén, som landar i Stockholm där vi gör några föreställningar på Stadsteatern. Jag har aldrig varit med om ett så fantastiskt mottagande när jag varit ute och turnerat. Det har varit utsålt överallt, säger Sven Wollter.
Gustaf Fröding har spelat en viktig roll i hans liv.
- Fröding har varit en livsledsagare för mig sen jag var barn. Utan att veta om det blev det så. Min mamma tyckte om att läsa dikter för sina barn och där ingick Fröding i repertoaren. Jag tror att det kanske var då mitt intresse för dikten väcktes överhuvudtaget. Fröding är något som jag återvänt till och jag läste allt av honom.
Författaren, journalisten och poeten Gustaf Fröding föddes 1860 på Alsters herrgård utanför Karlstad i Värmland och dog i Stockholm 1911. Långa perioder av sitt liv tillbringade han på olika vårdinstitutioner.
- Det som diskuteras mycket är ifall Gustaf Fröding var sinnessjuk, vilket Cullberg hävdar att han inte var, men väl alkoholiserad. Det fanns anledningar till Frödings spritmissbruk, händelser i barndomen som går som trådar genom hela livet. Fast pjäsen utspelar sig under hans sista levnadsår på Djurgården, säger Sven Wollter.
Sin sista tid tillbringade Gustaf Fröding i villan Gröndal på Djurgården, tillsammans med Röda kors-systern Signe Trotzig och kokerskan Lotten Johansson.
I "En dåres sånger" gestaltas dessa två kvinnor av Iwa Boman (Signe Trotzig) och Sandra Malmquist (Lotten Johansson) och enligt Sven Wollter är pjäsen snarare en historia om relationen mellan dessa tre människor, än ett bokslut.
- Jag tror att det där att komma till bokslut är en kliché. Den här pjäsen är inget bokslut, så enkelt är det inte, det är mycket mer. Hade det bara varit ett bokslut hade det inte varit så spännande och roligt - för det är det.
Efter närmare 60 år på scenen är inte heller Sven Wollter framme vid något bokslut.
- Jag tror att det pågår ett bokslut hela livet. För den som är en tänkande människa - de flesta är det, så tar man livet i etapper, säger Sven Wollter, som egentligen inte ens vill använda sig av "kapitalistiska termer" som bokslut.
Samtidigt har han kommit till en punkt i livet där han uppnått stor frihet.
- Jag behöver inte bekymra mig för framtiden. Jag har gjort det jag vill göra och har fortfarande saker jag tycker är kul att göra, men som jag inte måste göra. Det är inte så bekymmersamt, säger Sven Wollter.
Numera kan Sven Wollter välja sina roller.
- Sedan en tid tillbaka har ingen kunnat säga att det där ska du göra. Det är ett privilegium du jobbar ihop till. Ingen frågar mig om att göra tråkiga roller längre. Det finns de som säger att det inte finns några dåliga roller, bara dåliga skådisar, men det är bara skitsnack. Det är sånt som teaterchefer säger när de ska ge dig en dålig roll, säger han och tillägger:
- Men jag är en ensemblemänniska och ställer upp på det mesta.
Några planer på att lämna scenen har Sven Wollter ännu inte.
- Det är fortfarande roligt och utvecklande. Jag känner mig som en färsking varje gång jag börjar med ett nytt projekt. Och det är förutsättningen, ingen konstnär kan känna sig färdig. Det är en upptäckt varje gång och det har det varit hela livet.
Och Fröding ligger honom varmt om hjärtat. Därför hoppas Sven Wollter att även den gotländska publiken ska hitta till pjäsen.
- Den är bra. Den ger inte bara perspektiv på Fröding utan också perspektiv på oss själva. Det gör alla bra pjäser.