Sundström på scenen med sitt "boy band"
Marguerite, Sabina och Jan Banan är Stefan Sundströms ständiga följeslagare, men på Rockskallegalan i morgon kväll går han upp på scenen med ett lite åldrat pojkband. Konstellationen Stefan Sundström, Fjodor och Ola Nyström går numera under namnet "The Young Boys".
Foto: BENKT EURENIUS / SCANPIX
Så litet är det kanske inte. Stefan ska sjunga med Strängen från Hellacopters på Rockbjörnsgalan. Han kliver av tunnelbanan vid Kristineberg och går därifrån med stora kliv i riktning mot Slussen.
I morgon kväll kommer Stefan Sundström till Gotland för att göra ett annat "litet gig". Det är Rockskallegala i Visby.
- Det kommer nog att bli en rätt så lugn konsert med många nya låtar som jag har gjort sedan den senaste plattan kom ut. Men folk brukar vilja att jag spelar gamla låtar som "Amors pilar", "Kärleken i mitt liv" och Edwall-grejerna. Och det brukar jag ge mig för.
När Stefan Sundström spelade på Effes i Visby för några år sedan klev Fjodor upp på scenen. Hellvi-baserade Fjodor (som Sundström gärna kallar Hellvis Presley) kommer faktiskt att dyka upp på Rockskallen också, avslöjar Stefan Sundström. Och inte nog med det. Weeping Willows-gitarristen Ola Nyström, som spelade med Sundström i bandet Apache, kommer också att vara med. Han har starka band till Gotland med föräldrarna Osborne och Ingrid Nyström på Fårö.
- Vi har bildat ett riktigt boy band. Vi kallar oss för "The Young Boys", skrattar Stefan.
De har spelat ihop på någon fest, men under helgen som gick gjorde det lite åldrade pojkbandet sin första riktiga spelning ihop på Oasen i Rågsved i samband med årsmötet för föreningen Rågsvedsmusketörerna.
- Det är en organisation som bildades efter dokumentären "Vi som överlevde Rågsved". De försöker skapa en ny oas för den generation som växte upp i Rågsved och som råkade ganska illa ut.
När Sundström, Fjodor och Nyström spelar ihop blir det förstås en del Ebba Grön, men förmodligen kommer de också att göra en cover på Rolling Stones "No Expectations".
- Den vill jag gärna spela med dem. Vi gör den så bra med stämsång.
I samband med årets Rockskallegala kommer också de lokala band som är med i Rockkarusellen att framträda. Det är unga band som vill upp.
Har du några goda råd till dem?
- Ja, vi kan ju mötas där på halva vägen! De vill upp och jag är på väg ner..., säger Stefan med ett garv.
- Men råd... Ja, det skulle kanske vara att det där med att vilja komma upp inte får vara det som är målet. Om man vill upp så måste man se till man också har kul på vägen. Musik ska byggas utav glädje.
- Och skit i skivbolagen! Skivbolagen är döda. Ge ut plattor själv, lira live och sälj på spelningar. Förlita dig inte på nån jury, utan bygg upp din egen publik. Jag tror att det kan komma ut någonting jävligt bra ur skivbranschens kollaps. Utan den kan ungdomar få blomma ifred och utan kontroll uppifrån.
- Det är då det är kul att syssla med musik.
Stefan Sundström själv skrev första låten "Noja" som 14-åring. Han sjöng i band och fick veta att han såg ut som Mick Jagger. 1988 bildade han bandet Apache, som sommaren det året hade sin allra första spelning på Friggards på Fårö. Något år senare kom första LP:n "En bärs med Nefertite" och sedan gick det fort. Under hela 90-talet levererade Sundström en ny platta nästan varje år och fick som belöning det ena priset efter det andra: Bellmanpriset, Cornelisstipendiet och Evert Taube-priset.
Stefan Sundström blev folkkär rätt och slätt. Tre gånger har han varit med i "Allsång på Skansen". Och numera finns det till och med ett Stefan Sundström-sällskap.
Med skivan "Sundström spelar Allan" hittade han också fram till en helt ny publik, men den gamla publiken som för 20 år sedan stod framför scenen med hennafärgat hår och ringar i näsan finns ändå kvar. Den publiken betyder mycket för Stefan Sundström.
- Om det är något som jag tar hänsyn till när jag gör musik så är det min kärnpublik. Jag tänker på dem nu när jag jobbar med min nästa platta. Jag undrar om de kommer att tycka att den är för deppig.
Epitetet "Farstas Mick Jagger" har följt dej under åren. Är det aktuellt i dag? Är du inte snarare en "Farstas Bellman"?
- Jag har nog blivit mer och mer Bellman med åren. Man får ta till finkulturen när man inte är så snygg längre. Men jag känner mig också mer hemma i den svenska vistraditionen än det angloamerikanska.
Du har ofta skrivit om människor som hamnat utanför. Var hittar du dem i dag?
- Jag ser en just nu! En gubbe som sitter på en bänk här på Norr Mälarstrand. Det är inte svårt att hitta dem i dag. Utanförskapet och utslagningen är större än någonsin i två trejdedelssamhället. Det som kan vara svårt att hitta i dag är den stolthet som kan finnas i utanförskapet. Att komma in på Stureplan ses som enda lösningen, men jag vill säga att "skit i det!" Gör din egen pryl i Rågsved eller på Gotland.
Spelningen på Rockskallegalan i Visby är en del i den lilla turné som Stefan Sundström gör för att komma ut och "lufta sig".
- Min huvudgrej är att sitta ner och skriva. Att komma ut och lira är mitt sociala liv. Utan lirandet skulle jag bli isolerad och ensam.
Men att spela och åka på turné är inte längre lika förenat med festande som det var förr.
- I stället för att supa när jag är ute och spelar så har jag börjar gå. När jag kommer till en ny stad brukar jag be om kartan till "Hälsans stig". Jag har gått den i Visby också. Jag tycker Gotland är bäst när det inte är sommar. Förra hösten var jag ute och rodde på Fardume träsk. Det var soligt och varmt, fast det var november. Att gå uppe vid Kyllaj tycker jag också om och att vandra i Visby en klar vinterdag är enormt skönt.
Vandringen genom Stockholm börjar i alla fall närma sig sitt slut. Stefan Sundström har älgat på i rask takt och hunnit ända fram till Stadshuset. Rockbjörnspubliken på Cirkus väntar.
I morgon kväll ska Rockskallepubliken få sitt.
Så jobbar vi med nyheter