Storsudret som Sveriges Provence
Storsudret som Sveriges Provence är ett ämne på ett heldagsseminarium i Stockholm sent i höst.
Upplägget är ett samtal mellan två, sedan många år, sommarboende på Storsudret - konstnären Lars-Olof Loeld och journalisten Göran Holmberg. De bor i Sundre respektive Burgsvik.
Seminariet heter "Lust och fägring" och arrangeras av ABF Stockholm i ABF-huset lördagen den 26 november. Seminariet leds av före detta kulturminister Bengt Göransson och andra medverkande är Marianne Samuelsson landshövding på Gotland och sommargotlänningen och tidigare statsministern Ingvar Carlsson.
Göran Holmberg avslöjar att dialogen bland annat kommer att handla om den utställning som just nu pågår på Bottarvegården i Vamlingbo, "När konstnärerna kom till Storsudret". Han berättar hur lysande konstnären Ingrid Hamrell-Mårtensson skildrat det här i en text i samband med utställningen.
GA förde ihop Holmberg och Loeld till en pratstund redan nu, då de befinner sig på Gotland. Samtalet ägde rum hos Lars-Olof Loeld i hans ateljé i före detta fattighuset i Sundre.
Loeld ställer just nu ut på Körsbärsgården i Sundre och Holmberg har nyligen avgått som ordförande i Kettelviks Stenmuseums vänförening. Han kvarstår som hedersledamot i föreningen. Han har tidigare varit förbundsdirektör i Konstfrämjandet.
Lars Olof Loeld berättar hur hans intresse fängslades av en bild i turistföreningens årsskrift år 1950. Bilden visade ett märkligt landskap vid Hoburgen.
I maj 1950 cyklade Loeld ner och fick hyra vid Hallbjäns och en ung flicka, Vanja Larsson, tog honom med upp på en höjd och visade den plats där den förföriska bilden var tagen. Sedan var han fast och skulle så förbli. Hans intresse för Storsudret skulle locka flera av hans vänner från konstakademin att komma ner och leva här.
- Oxlarna står som olivträd. De växer i dungar som ser ut som en akvedukt, säger Lars-Olof Loeld.
Allt fler konstnärer kom hit och Loeld minns hur man på 1950-talet kunde få köpa ett ödehus, en väderkvarn eller en ladugård för 500 kronor eller en gård för 4 000 kronor. Bostäder för bönder gjordes om till konstnärsbostäder.
Loeld berättar hur en konstnärskollega förtrollades av en gård på Storsudret och lånade köpesumman, 4 000 kronor, av vaktmästaren på konstakademin utan att veta hur han skulle kunna betala tillbaka vid årsskiftet. Lagom innan återbetalning fick kollegan ett stipendium på exakt 4 000 kronor och återbetalningen kunde ske. När senare konstnärsparet fick ett barn så gick kollegan ner i källaren och där stod en vagga färdig att användas.
Sven-Olof Loeld är full av sådana här historier och han är en lysande berättare.
Göran Holmbergs och Lars-Olof Loelds vägar korsades första gången då Holmberg var chef för konstfrämjande i början av 1980-talet.
Samtalet i Loelds ateljé böljar fram och tillbaka. Man talar om hur landskapet har förändrats under åren. Hur buskvegetationen sakta och smygande växte sig hög utan att någon egentligen reagerade. När man sedan började röja och återställa landskapet så som det såg ut på 1950-talet reagerade många kraftigt innan de insåg att det var detta nakna landskap de först blev förälskade i. Loeld berättar hur han en gång kunde sitta på fattighusets trappa och måla av det vidsträckta landskapet. Idag är det helt igenvuxet och utsikten är borta.
Vid Kettelvik har vänföreningens opinionsarbete givit resultat och länsstyrelsens röjning har återställt skönheten i landskapet.
De två talar om hur konstnärerna inledde inflyttningen och därefter kom författarna och kulturskribenter från större tidningar. Göran Holmberg berättar hur båtresan till Gotland påverkade. Man tog sig loss från vardagen hemmavid och reste till den ständiga sommaren.
Det var inte bara sommar konstnärerna skildrade. Holmberg talar om hur konstnärer som bland andra Kurt Ullberger skildrade de hårda vintrarna i sitt måleri.
Man talar om relationen till de bofasta på Storsudret och hur det sker en återkoppling från konstnärerna. Holmberg berättar om skulptören Sven Lundquists madonnabild huggen i kalksten. Lundquist fick beställningen av syföreningen i Vamlingbo och gjorde madonnan som en bondmora som sitter på en stol och jesusbarnet håller i en trådrulle och leker med en kattunge. Madonnabilden pryder numera den nisch där kyrkans Mariaaltare en gång fanns. Ett klassiskt motiv återgivet av en modern konstnär.
Hur ser då Storsudrets framtid ut? Kommer "Sveriges Provence" att finnas kvar i den form det varit? Naturligtvis inte. Här sker utvecklingen liksom på andra håll i landet. Här står inte tiden stilla.
Landskapsbilden slår man förhoppningsvis vakt om men fastighetspriserna stiger skyhögt över vad en ung konstnär kan tänkas kunna betala. Loeld påpekar dock att dagens konstnärer söker sig helt andra inspirationskällor än de som en gång kom till Storsudret och fann sin inspiration i landskapet.
Här sker också en utveckling som gör det möjligt för gemene man att bo och känna kraften i landskapet genom att utnyttja den nya campingplatsen i Burgsvik, påminner Göran Holmberg.
Här finns goda ambitioner som: Prästgården vilken har utvecklats till konstnärsmuseum och Naturum, Körsbärsgården som återförs till sitt ursprungliga utseende, Stenmuseet i Kettelvik som för 20 år sedan bestod av två containrar och drevs av eldsjälarna, bröderna Jan-Erik och Börje Kviberg.
Ja, exemplen blir många under samtalet i ateljén medan sommarregnet piskar fönsterrutan och värmen sprider sig från järnkaminen. Allting bäddar för att dialogen i ABF-huset i Stockholm sent i höst kommer att bli både spännande och intressant.
Så jobbar vi med nyheter