Sonja Åkesson åter i ropet

Sonja Åkesson föddes den 19 april 1926 i stationshuset i Buttle, dotter till stinsen Robert Åkesson och hans maka Maria, född Andersson. Hon hade en äldre bror, Stig.
Uppväxten betecknade hon själv som lycklig. När hon var fem år flyttade familjen till Havdhem.
Sonja ville studera, men familjen hade bara råd att låta sonen gå i skolan. 13 år gammal slutar hon därför skolan och börjar jobba på Löfstedts konditori. Sedan blir det arbete på slakteriet i Hemse och hon är signallotta under kriget.
1945 blir hon telefonist i Visby och börjar arbeta bort sin gotländska dialekt.
Hon får en novell publicerad i en veckotidning 1947 och gifter sig året därpå med snickaren Nils Westberg. De får två barn, Ann-Christine och Hans-Erik.
Sedan lämnar hon såväl familj som ö och reser till Stockholm, gravid med en gift man. Hennes tredje barn, sonen Rolf, dör som treåring av leukemi.
Så småningom tar hon hem sina äldsta barn och gifter sig med professor Bo Holmberg och får med honom sonen Mikael. Senare skiljer de sig.
Hon var glad över att slippa småstaden och bygdeskvallret på Gotland men vemodig över att lämna den gotländska naturen. Den finns bevarad i hennes diktning.

"Situationer"
1957 gör hon författardebut med diktboken "Situationer" och kommer två år senare med nästa diktsamling. Överlag får hon fina recensioner.
Så följde flera böcker och 1963 publicerades i "Husfrid", den dikt som kanske är hennes mest kända, "Vara Vit Mans Slav" (Äktenskapsfrågan).
Och så fortsatte det. Sonja Åkesson var en produktiv författare, hon skrev dikter och prosa, dramatik och sånger, ja, hon till och med illustrerade några av sina böcker.
Hon skrev regelbundet i Ord & Bild och i Arbetarbladet i Gävle. Och hon var som mest produktiv under "revolutionsåret" 1968.

Kollektiv i Bromma
Hennes privatliv är stormigt. 1965 gifter hon sig med poeten Jarl Hammarberg och får med honom sitt femte barn, dottern Gertie. De lever till och från i ett kollektiv i Bromma. Under tiden kommer två diktsamlingar ut, "Ute skiner solen" och "Jag bor i Sverige".
Hon publicerar vissamlingen "Slagdängor", som sjungs in av Ulla Sjöblom och 1971 finns fyra av Sonja Åkessons sånger med på LP:n "Sånger om kvinnor", som gavs ut efter succépjäsen "Tjejsnack".
Hennes haikuepos "Sagan om Siv" blir TV-pjäs och pjäsen "Livstycken och personnummer" spelas på Klarateatern. 1976 spelas hennes pjäs "Verklighetsflykt" på Dramaten.
Recensionerna är oftast lyriska. Man talar om en revolution i den svenska poesin. Att Sonja Åkesson drar in sina läsare i "livets allra vardagligaste vanligheter med snor, åderbråck och övergivna barn".
Hon har kallats "den stumma vardagens röst" och Torsten Ekbom skriver i DN:
"Att läsa hennes dikter är som att tala med någon i telefon eller läsa brev från en vän".

Avled 1977
1969 belönades hon med Ferlinpriset och fem år senare med De Nios stora pris.
Hon var uppburen av strålande recensioner, hon var publicerad och erkänd, hon skrev dramatik för scenerna. Men ändå kunde hon inte vila i bekräftelsen. Hon var en orolig ande, ofta driven av ångest. Hon missbrukade både alkohol och tabletter och var stundtals inlagd för psykiatrisk vård.
Så fick hon diagnosen levercancer och avled 1977, endast 51 år gammal. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Nyutgåvor
Sonja Åkessons diktning har fått en pånyttfödelse de senaste åren. För tio år sedan bildades Sonja Åkesson-sällskapet, som firat sitt jubileum i år med utställningar, diktuppläsning och musikframträdanden, både på Gotland och i huvudstaden.
Flera veckotidningar publicerar artiklar om henne, Gudrun Schyman och Amelia Adamo sjunger hennes lov och hennes dikter ges ut i nyutgåvor.
Hon har blivit hela Sveriges Sonja Åkesson, men hennes arkiv finns på biblioteket i Havdhem.