Snyggt våld men skriande brist på story

JAG HAR aldrig uppskattat ett avhugget huvud lika mycket, och aldrig har en likhög varit lika estetiskt tilltalande. Aldrig har blodiga kroppar i motljus varit en sådan fröjd för ögat, och aldrig har riktigt rejält jävla ultravåld känts lika tillfredsställande. "300 kan egentligen sammanfattas i två ord: snyggt våld.
Men "300"har en skriande brist på en sak: en story.
För storyn är egentligen alldeles för enkel för att hålla i nästan två timmar. Kung Leonidas inser att Sparta kommer att krossas av perserna om han inte drar ut i krig. Han hindras dock av ett korrumperade präster och politiker. Det struntar han i, och drar ihop trehundra man av bästa märke. De ställer sig i en smal klippskreva för att stoppa den gigantiska persiska armén så länge det går. Alla dör.
Men innan de dör, hinner de bjuda på en timmes jävligt snyggt ultravåld. Det snyggaste ultravåld jag någonsin sett. Väger det upp bristen på en intressant story? Till viss del, men efter den femte detaljstudien av en avhuggen kroppsdel i slowmotion, infinner sig en viss mättnad. Och ibland blir det lite för mycket seriealbum - som när en hybrid mellan Jabba the Hut och Edward Scissorhands visar sig vara den persiska arméns bödel. Då vill jag mest slå Discovery-näven i bordet. Och när kung Leonidas för trettisjunde gången skriker något i stil med "We fight until death! Tonight we dine in hell! For Sparta!" medan blodet sprutar ur en nyligen dräpt persisk elitsoldat så blir det, tja, lite enahanda.