Skruvade objekt - och innehåll
I dag öppnar årets första nya utställningar på det 20-årsjubilerande Konstmuseet. Nathalie Djurberg visar upp sin filmkonst med tolv animerade filmer med sitt komplext psykologiska innehåll där mänskliga behov, begär och beteenden skärskådas utan facit eller förslag på lösningar.
Pontus Lindvall för ett ingående utvecklingssamtal med sig själv på Gotlands Konstmuseum.
Foto: Tommy Söderlund
På Konstmuseet visas också något så ovanligt som en retrospektiv över ett tioårigt konstnärskap. Det var blott tio år sedan Pontus Lindvall slutade "plugget" som i det här fallet är synonymt med Konstfack i Stockholm där han gick på keramik- och glaslinjen.
När han ombeddes att ställa ut här i Visby hade han ingen möjlighet att producera en helt ny utställning, utan valde istället att se tillbaka på sin produktion och åstadkomma ett ingående utvecklingssamtal med sig själv. Utöver detta har han också gjort ett rumsligt situationsprojekt med museets föregående utställning "Evergreen".
*
Nathalie Djurbergs filmer är mellan två och sex minuter långa och visas via fyra olika projektorer. Av de tolv filmerna är det hela fem stycken som aldrig tidigare visats i Sverige.
Varje film bygger på ett scenario eller en situation som ofta avslutas på ett abrupt sätt, på tematiken förövare och offer där dessa roller ibland pendlar i ett slags symbiotiskt förhållande. Våld och psykiskt förtryck, men också sexualitet som mänsklig maktutövning, dominerar men trots det allvarliga temat finns här också en portion humor.
Nathalie Djurberg finns inte personligen på plats vid dagens vernissage men det gör Hans Berg som gjort musiken till animationerna. Med musikens hjälp förstärker han bilderna och ibland tar han ut svängarna rejält och hjälper till att styra betraktarnas riktning.
Det är ju oftast de tabubelagda ämnena som är mest aktuella och här får vi möjlighet till en kommunikation på flera plan via en lättillgänglig form som talar direkt till publiken.
Det finns ett skruvat tilltal i Djurbergs filmer som till en början kan uppfattas som sagoberättande innan de skulpterade lerdockorna tar en ny vändning till ett mycket allvarligare innehåll och en helt annan historia.
*
Om Nathalie Djurbergs filmer upplevs som skruvade till innehållet så visar Pontus Lindvall upp skruvade objekt. Han jobbar med konsthantverk som metod, bruksföremål och dekorationer, ofta för en scen men också situationer.
På Konstmuseet har han packat upp tio års arbete liggande eller stående på ett sinnrikt system av podier, utan några tidsaspekter. Det är av ren tillfällighet hans examensarbete från Konstfack, "ugnsfast svensk form" inleder samlingen. Runt lokalen visar han också en tapet av bilder där de olika verken sätts in i sitt rätta sammanhang.
Belysningar och dekorativa armaturer, ofta av keramik men också av kopparrör, är väl representerade och ljuset har stor betydelse för Pontus Lindvall. Därför har han också täckt rummets fönster med gul cellofan för att skapa känsla.
Pontus Lindvall har medverkat i ett flertal utställningar även internationellt och han vill gärna tänja betydelsen och synen på vad det samtida konsthantverket är och kan vara. Han ser ingen skiljelinje mellan det hantverksmässiga och det idémässiga, hans produktion består av båda delar.
Därför går han in i Konstmuseets egenproducerade utställning "Evergreen", som visade museets samlingar från 1800-talet, där han lägger till och drar ifrån. Här testar han gränserna för vad som hade hänt om man gör ett tidshopp på 100 år, eller om 1900-talets estetik hade tagit en annan väg.
Båda utställningarna visas till och med 20 april.
Så jobbar vi med nyheter