Skrattar högt trots en hel del skavanker

Det var fanimig inte igår. Jag vet inte när det senast hände. Någon av scenerna i "Hjälp" kanske. Men bara när Felix Herngren var med. Och "C/o Segemyhr" kunde vara riktigt rolig. Ibland.
Upplägget för "Ett gott parti" känns inte alls fräscht egentligen. Drummmeljönsen Theo Rosén (Loa Falkman) blir av misstag utsedd till partiledare för Demokraterna. Hans stab gör allt för att hålla honom under armarna och försöka undvika skandaler. De lyckas oftast. Men naturligtvis aldrig på det sätt de trodde.
Men Loa Falkman är faktiskt lysande som den kalaskorkade partiledaren. Hans förmåga att spela godtrogen och rättrådig är omvittnad. Här gör han det bättre än någonsin. Christine Meltzer är lika bra hon, som den överpresterande pressekreteraren Paula.
Och det är befriande att se att man kan göra sitcom i Sverige utan att förfalla till det nästan parodiskt stela "Svensson, Svensson"-formatet: putslustigheter av Kronblomklass, en studiopublik som skrattar, punchlines som anas något halvår innan de levereras.
Jag säger inte att "Ett gott parti" är befriad från alla skavanker en svensk komedi kan ha. Visst är det lite töntigt ibland. Visst kunde nyanserna ha varit finare.
Men jag skrattar. Och någonstans ska det väl räcka med det.

Skrattar högt trots en hel del skavanker

VÄNTA NU. Kan det här verkligen stämma? Sitter jag här och skrattar - skrattar högt - åt en svensk komediserie? Med Loa Falkman i huvudrollen? Ja, det gör jag faktiskt.