Skräcksaga förklädd till memoar
Gillade du den sjuka kicken? I så fall, fröjdas!
Här är ytterligare en oemotståndligt vindlande resa i ett inte helt normalt sinne...
Det har gått några år sedan Bret Easton Ellis morbida roman blev bästsäljare och den efterföljande filmen satte magar och huvuden i spinn.
I Ellis senaste bok Lunar park, är han själv huvudperson. En biografiskt dokumenterad sådan, i memoarens nyansrika form. Tycks det, inledningsvis.
Så dyker Patrick Bateman upp på en Halloweenfest i Ellis hus. Sedan drar det igång igen, vacklandet mellan fantasi och verklighet, mellan vett och vettlöshet...
Medan American psycho frossar i blod och utagerande skräck och vansinne, vänder den här berättelsen sig mer inåt. Här kryper fasan fram och inpå via drömmar, skuggor och det förflutna. Ändå saknas varken brutalitet eller bestialitet.
Återkommande teman är ensamhet och isolering. Barn som vänder sig bort, drogernas och alkoholens befriande vaakum, dödfödd äktenskapsrådgivning och de ödesdigra konsekvenserna av ouppklarade pappa-sonrelationer.
På det sättet känns boken ganska vuxen. Samtidigt är den så sanslöst fantasifull, så fullkomligt vriden, att man ibland undrar om Ellis verkligen är vid sina sinnens fulla bruk.
Nå. Allt han skriver i boken är i alla fall sant, skriver han.
Fan tro?t.
Ett smakprov:
"Jag tror överhuvudtaget inte att pappor behövs." Mina ögon tårade sig igen. "Folk klarar sig bättre utan dem."
Jayne slutade gråta och såg på mig med ett kyligt, genuint intresse.
"Verkligen? Du tror att barn klarar sig bättre utan pappor?"
"Ja." Jag hördes knappt. "Det tror jag."
"Jag tror att jag kan motbevisa den teorin direkt."
"Hur då? Hur då, Jayne?"
Med låg röst och utan ansträngning sade hon bara: "Se bara hur det har gått för dig."
Så jobbar vi med nyheter