Skimrande roman
Det skimrar om isländskan Steinunn Sigurdardóttirs roman Solskenshäst. Dess tema är hjärtskärande.
Steinunn Sigurdardóttir
Solskenshäst
Översättning: John Swedenmark
Wahlström & Widstrand
Den handlar om barn bestulna på sin barndom och vuxna ridna av sorg över förlorad ungdomskärlek. I språkets lekfulla, raljanta vändningar lyckas författaren förena galghumor med det vemod som är förknippat med förlust: Vissheten "att livet alltså bestod av det som inte skedde".
Romanens jag-person Lilla är en kvinna i 40-årsåldern, frånskild och med två döttrar.
Hon är sjuksköterska och vet en del om döden, eftersom hon i åratal vakat vid dödsbäddar. Det hjälper henne föga när det gäller.
Om hennes barndom, ungdomsförälskelse och framtidshopp handlar boken. Det bisarra läkarpar som är hennes och hennes lillebrors föräldrar var medelålders när de gifte sig och fick barn. De står fullkomligt främmande för vardagslivets krav. Pappans överrumplade "Då ska vi se", när han ombeds hämta sopskyffel och borste, säger allt. Det blir lilla tösen som får fixa tvätt och städning och frukostgröt till lillebror, pådriven av hans översiggivna "Blir det aldrig nån gröt mer?", när tyska hembiträdet Magda lämnar huset och dess 360 kvadratmeter.
Där irrar föräldrarna ständigt omkring på jakt efter förlagda föremål, älskvärt stöttande varandra och kallande varandra mamma och pappa, medan barnen envist tilltalar dem med förnamn. Mamman kämpar för sjuka barns liv och grips av total förtvivlan när något av dem dör men tycks blind för sina egna ungar.
Som kontrast använder Steinunn Sigurdardóttir fylltanten Nelly och hennes kärlek till dottern som tagits ifrån henne. Sin ömhet slösar denna utslagna kvinna ett par dyrbara ögonblick på Lilla, barnet som går hungrigt och utan varma ytterkläder av andra skäl än fattigdom.
Den vuxna Lilla ser andra drag hos föräldrarna än barnet gjorde. Hon minns faderns tafatta försök att bringa ordning i mathållning och annat och uppfattar karisman som utstrålar från den alltid obevekligt klarsynta modern.
Lillas föräldrar klänger sig båda fast vid kärlekssorg orsakad i ungdomen.
På samma sätt kommer Lilla att leva ett halvliv i längtan efter den unge man hon själv spolade. När han återvänder till Reykjavik börjar hon planera för en tillvaro på riktigt.
Titeln syftar på en händelse i boken. Där säger mjölkaffärens snälla tant till Lilla: "Du är minsann ingen solskenshäst." Och tösen grubblar på vad hon kan mena med det.
Denna isländska roman med sitt självsvåldiga förhållande till vardagstragiken och sin sprudlande vitalitet mitt i vemodet innehåller dessutom resonemang om att dö, som naglar sig fast.
Vid faderns dödsbädd tänker Lilla på de närståendes hopp om ett sista visdomsord, på vårdpersonalens försök att hjälpa patienten att släppa taget och på att den döendes kanske "hetaste önskan är att ge sig iväg innan nästa våg av illamående eller smärta väller in".
Hon misstänker också att den som ska ta steget från liv till död, "tvärtemot vad många tror skulle ha det bäst om han fick dö ensam".
Dödsfunderingarna breder tyvärr sedan ut sig alltför vidlyftigt på slutsidorna men fram till dess är Solskenshäst en bok att älska.
Så jobbar vi med nyheter