Shrek - Nu och för alltid

Den 7 september 2001 inleddes ett nytt kapitel i filmens humorhistoria med en mäktig grön rap från träsktrollet Shrek. Med den första filmen satte Dreamworks en vässad penna mot strupen på konkurrenten Pixar; med Shreks flåsningar i nacken kunde Pixar aldrig slappna av och följden blev mästerverk som "Hitta Nemo" och "Superhjältarna".
Shreks framtid borde vara ljusgrön, men det skulle snart visa sig att för-troll-ningen bara räckte i en film. Redan i "Shrek 2" år 2004 hade han börjat tröttna och trean vill vi bara begrava med en påle genom hjärtat.
"Shrek - Nu och för alltid" är den sista filmen, och jag har inga invändningar mot det. Däremot mot själva filmen. Upplägget där trebarnspappan Shrek drabbas av medelålderskris är småkul. Men filmens huvudbudskap - man vet aldrig vad man har förrän det trollats bort av en ondskefull dvärg - gestaltas pliktskyldigt och trött, helt utan den bubblande entusiasm som lyfte ettan. Publiken får trä(sk)smak och det känns dessutom som att hela filmteamet fått nog av "Shrek".
Det är först på slutet som "Nu och för alltid" vaknar till. Slutstriden är finfint koreograferad och allra bäst är eftertexterna. Som för att understryka att det verkligen är slut passerar hela Shreks liv, med höjdpunkter från de tidigare filmerna, revy för våra ögon. Då är Shreks anarkistiska värme plötsligt tillbaka. Men det tog 1,5 timme.