Shakespeare och Jim Carrey när Visby Filmstudio drar i gång
Filmhösten är här och Visby Filmstudio välkomnar medlemmar in i biomörkret igen.
På Shakespeares tid var en komedi ett stycke teater som slutade relativt lyckligt trots eventuella inslag av mord, prostitution och incest. Med "lyckligt" menas att någon av de medverkande överlever.
Denna film är inget undantag. Bassanio ber sin vän Antonio gå i borgen för ett lån av juden Shylock som kräver att få skära ut ett skålpund kött ur Antonios kropp om inte pengarna betalas igen. Samtidigt som det blir problem med återbetalningen flyr Shylocks dotter med en kristen älskare. Konflikterna och hämnden kan ta sin början.
Som nummer två i filmprogrammet står Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Gondry 2004) den 6 oktober.
En av Hollywoods allra hetaste manusförfattare, Charlie Kaufman ("I huvudet på John Malkovich", "Confessions of a Dangerous Mind", "Adaptation") är tillbaka med en ny originell historia. Historien handlar om ett par, Joel (Jim Carrey) och Clementine (Kate Winslet), som har beslutat sig för att slippa sina kärleksbekymmer. De vänder sig till en speciell klinik som raderar ut alla deras minnen av varandra. Men det visar sig att deras kärlek inte kan raderas, den är starkare än deras minnen och för dem till den plats där de träffades första gången. Skådespelarna är mycket trovärdiga i sina roller. Det är varken en riktig depparfilm eller ett sliskigt kärleksdrama.
Den 20 oktober visas en dokumentärfilm. The Friedmans (Jarecki 2003). Från början var det tänkt att Andrew Jarecki skulle göra en film om den judiske David Friedman som är framgångsrik clown för småbarn i New York. Men så började det uppdagas för dokumentärfilmaren att Davids familj och dess söndersplittring var långt mer intressant. Jarecki tar oss obehindrat in djupt, djupt i den intima och tragiska berättelsen om dataläraren
Arnold Friedman som anklagas för pedofili, och den bisarra och hysteriska rättsprocessen som sliter hans familj i stycken. Detta privata material är unikt, ärligt och rått, och Jarecki använder det effektivt och respektfullt. Den förtjänar att ses på bio, och sedan på nytt i public service-tv för att påminna oss om vad vi riskerar att förlora om de utrotningshotade dokumentärkonstnärerna försvinner. En obehaglig film men ändå ytterst sevärd!
Från dokumentär till historiskt drama. Den 3 november visas Undergången - Hitler och Tredje rikets fall (Hirschbiegel, 2004).Några korta scener från 1942 inleder, Hitler söker en sekreterare. Traudle Junge får jobbet. Hon överlevde kriget, skrev en bok och har framträtt i en dokumentärfilm. Det är på hennes minnen och på Hitlerspecialisten Joachim Fest bok filmen vilar. Filmen koncentrerar sig på de tolv sista dagarna i Adolf Hitlers liv. Hur var det möjligt att denne man kunde få miljoner inte bara lyda honom utan också dyrka honom? Vilken rädsla och för vad (för honom, för sina egna gärningar?) fick hans närmaste män att in i det sista, när kriget sen länge var förlorat och Berlin en stinkande, rykande ruinhög, ändå utföra hans allt befängdare order?
Frågorna förblir obesvarade i Olivier Hirschbiegels tekniskt briljanta film. Dessa frågor kommer alltid att kräva sina svar - av var och en som undrar över de grymheter människan är kapabel att utföra, då som nu. Och kanske får man nöja sig med det. Undergången är definitivt inte lämpad för folk med svaga nerver. Här finns scener som visar brutalitetens skoningslöshet bland nazistledarna som insett att deras stund på jorden är kommen.
Annars är filmen mindre fokuserad på att visa upp krigsscener i imponerande specialeffekter och mer av ett kammarspel med en dialog som driver filmens berättelse framåt. Undergången är helt klart en mycket stark film. En stor del i filmens enorma kraft kommer från skådespelarnas imponerande insatser. Hitler spelas förträffligt av en skrämmande porträttlik Bruno Ganz (Himmel över Berlin).
Något mera lättsamt blir det den 17 november då Dagbok från en motorcykel (Salles 2004) visas. Filmer om berömda och beundrade män, som funnits på riktigt, brukar följa en högtidlig från vaggan till graven-modell, men Walter Salles Che Guevara-film handlar om den blivande revolutionsledaren som 23-årig medelklassvalp, läkarstudent, amatörrugbyspelare och astmatiker.
I januari 1952 inleder han tillsammans med sin gode vän den obotlige optimisten Alberto Granado en resa över Latinamerika. Planen är att under fyra månader tillryggalägga 8000 kilometer, genom Argentina, Chile och Peru.
Det är i första hand äventyret som lockar dessa två rastlösa drömmare, och inte minst möjligheten att få ragga kvinnor i olika länder, men de har i varje fall några bestämda stopp utmed vägen, till exempel en koloni för spetälska. Två år efter Latinamerikaresan träffade Guevara Fidel Castro och sju år senare ägde den segerrika kubanska revolutionen rum, men det är en annan historia.
Terminen avslutas den 1 december med Broderier (Faucher 2004). Långfilmsdebuterande Elénore Fauchet skildrar en tonårig flickas liv i bakgrunden av ett vackert franskt landskap. 17-åriga Claire är gravid och tänker bestämt hålla detta hemligt. För att dölja den växande magen från sina närmsta börjar hon arbeta hos en kvinna vars son precis dött, och som behöver hjälp med sina broderier.
Vänskap, beroende och förtrolighet växer mellan kvinnorna i denna varma och färgstarka berättelse. Fauchets bildspråk påminner om ett konstverk. De två kvinnorna arbete med de vackra broderierna, med alla tyger, pärlor och trådar blir till en tavla. Skådespelarna gör lysande rolltolkningar och deras samspel med kamerans intimitet och bildskapande gör skeendet verkligt och gripande.
Så jobbar vi med nyheter