Scheja hoppas föryngra kammarmusikfestivalen

En av onsdagens konserter i årets kammarmusikvecka innehöll förutom Franz Schuberts berömda "Arpeggione-sonaten" även tre sånger av Ildebrando Pizzetti med ackompanjemang av en stråkkvartett. Med Lena Hoel som sopransolist och Mats Bergström som gitarrist samt fyra utmärkta stråkmusiker kunde förutsättningarna för en bra konsert knappast vara bättre.
De öppna fönstren på övervåningen i frimurarlogen släpper in doften av grillat lamm från gården medan musikerna stämmer altfiol och gitarr. Jag funderar över programmet: är det exempelvis möjligt att omvandla en storslagen violasonat av Schubert som normalt ackompanjeras av piano till en version med gitarr? Och kan en nutida svensk publik verkligen ta till sig tre texter på 1200-talets italienska i en sättning av en för de flesta helt okänd italiensk 1900-tals tonsättare?
Violasten Avri Levitan startade Schuberts "Arpeggione" med yttersta rytmiska precision i stråkföringen och Mats Bergström följde Avri Levitans påbörjade lekfullhet som en skugga. Med en övertydlig agogik målade dessa musiker fram sonatens olika karaktärer och de lyckades ge en mycket levande tolkning av detta berömda verk.
Ildebrando Pizzettis italienska texter visade sig vara lika obegripliga som jag befarade och det kändes lite nonchalant att presentera dessa sånger utan textblad med översättningar. För trots att sopranen Lena Hoel förklarade sångernas ungefärliga innehåll med humor, var det ändå svårt att hänga med. Lena Hoel sjöng dessa sånger med en självklar övertygelse och det var en fröjd att höra musikaliteten i hennes och stråkkvartettens tolkning.

*
Har nu bevistat tre konserter i denna kammarmusikvecka och på samtliga konserter har det varit ganska lite publik.
Jag räknade vid denna konsert bara 16 besökare och då var fortfarande en del av åhörarna anhöriga eller funktionärer. Trots att konserten kan bokas via internet genom Ticnet såldes noll (0) biljetter i förväg, enligt vad en funktionär nämnde innan konserten.
Det är helt klart att något har hänt med publiktillströmningen till den här fantastiska festivalen för klassisk musik. Hur tänker festivalens konstnärliga ledare undrar jag. Jag ringde upp Staffan Scheja bokade en pratstund på S:t Hans café.

* * *
Gotland Chamber Music Festival är inne i sin 23e årgång och frågan är hur festivalen mår idag?
- Den mår bra, menar Staffan Scheja.
- Vi har vår fasta publik som varken blir större eller mindre och vi har genomfört en del olika satsningar genom åren. Under några år hade vi sommarkurser på Högskolan på Gotland med som mest 60 internationella studenter. Just nu förbereder vi nästa satsning som skall gå av stapeln nästa år.

Jag har varit på tre konserter och konstaterar att det har varit väldigt lite publik på konserterna. Är inte den klassiska musiken en bransch i kris?
- Både ja och nej. Det är riktigt att den klassiska musiken upplever en tillbakagång, men det är viktigt att komma ihåg att detta är ett globalt problem. I Sverige drabbas vi dessutom hårdare av den här utvecklingen eftersom vi inte har samma musikaliska tradition, som många andra länder har.
- Men den klassiska musiken kommer å andra sidan alltid att finnas. Samtidigt söker precis lika många studenter till musikhögskolan som det alltid har gjort. Men du har rätt... det viktigare än någonsin att vi samlar krafterna runt festivalen. Det behövs en föryngring. Därför skall vi under det kommande året etablera ett samarbete mellan kammarmusikfestivalen här och Lilla Akademin i Stockholm.
- Lilla Akademins konstnärlig ledare Nina Balabina är med i år för att undersöka på plats vad som skulle kunna göras under nästa års festival.

Hur kommer detta samarbete att se ut?
- I första hand vill vi att barn skall spela för barn, berättar Nina Balabina.
- Inom Lilla Akademin har vi sedan många år gjort sådana konserter där barn spelar för barn. För festivalen här är det en fördel om familjer kan komma till festivalen med barnen. Gotland är ju barnfamiljernas paradis, och det är klart att det skulle vara fantastiskt att utveckla en sådan verksamhet här.
- Samtidigt som vi givetvis fortsätter att göra vanliga konserter med kammarmusik som vi alltid gör, lägger Staffan Scheja till.

För oss på Gotland är Lilla Akademin ännu inte så känd. Vad är Lilla Akademin och vad gör ni?
- Lilla Akademin är en musikskola för barn från sex år och uppåt, vi har verksamhet på grundskolenivå, men också gymnasium och pre-college. Alla har undervisning i dans, konst och körsång. Förutom själva undervisningen har vi någonting som vi kallar för "LA buma", vilket betyder Lilla Akademins barn- och ungdoms musikarena. Också har vi en verksamhet för barn från hela landet. Vi har sex olika orkestrar och vi gör många konserter.

Staffan Scheja fortsätter:
- Jag undervisar själv på Lilla Akademin och mina barn går där också. Ania spelar piano och Alexandra spelar fiol för Nina. Jag känner mig idag mycket engagerad för den yngre generationen och för festivalens del känns det också mycket viktigt att lämna över stafettpinnen till en yngre generation musiker. Det märks redan i årets festival, där vi har ett gäng mycket unga musiker med. Jag tänker på Daniel Blendulf, Sergej Bolkhovets, Hugo Ticciati, Henrik Måwe och Emil Jonason.
- En annan spännande utveckling är Kultudralen, där jag sitter med i utvecklingsgruppen. Det vore en viktig injektion för festivalen om detta kunde bli verklighet och hela festivalen skulle bli mer attraktiv om ruinen skulle bli mer anpassad till att bli en professionell spelplats för kammarmusik.
- Sedan hoppas jag verkligen att samarbetet med Högskolan på Gotland kan återupptas så småningom.

Så framtiden är ljus?
- Åtminstone behöver vi samla krafterna. Jag vill också ha mer samarbete med Gotlands Tonsättarskola. Till exempel vore det fantastiskt om Tonsättarskolans elever kunde skriva musik för Lilla Akademins ensembler och att musiken framförs i festivalen, säger Staffan Scheja.
- Musik som har funnits i 300 eller 400 år har oftast kvalitéer som vi behöver vara rädda om. Därför är det viktigt att vi ställer upp på musiken och ger den en chans att den får betydelse också i unga människors liv, lägger Nina Balabina till.