Samtidskonsten vill tala med Gud!

Kyrkor är eftersökta livescener för popmusiken. Församlingar kan stå som arrangör och får del av intäkterna. Kommer samtidskonstens intåg att förvandla kyrkorummen till konsthallar med tillhörande kommers och tingeltangel?
Storkyrkan i Stockholm och biskop Caroline Krook sa nej i flera år till samtidskonsten beroende på Storkyrkans särställning, men opinionen gick inte att stå emot. Storkyrkan välkomnar nu samtidskonsten.
Nyligen samlades konstnärer, konstkuratorer och präster i Storkyrkan för att debattera samtidskonst i svenska kyrkorum. Konstkuratorerna argumenterade starkt för att samtidskonstens uppgift är att utmana kyrkans besökare och att det nu gäller för kyrkan att inse att den är som en teaterscen där man vinner eller förlorar publik.

Jesus i jeans?
Själv besöker jag givetvis mest Fårö kyrka. Att jag går in där beror först av allt på att det är den bästa platsen jag vet där jag kan tänka en stund i lugn och ro. Det är inte för andakt utan jag tänker på vardagliga ting, precis som de flesta gör.
En konstnär i Finland utmanade i år det kristna budskapet genom att spika upp ett djur, en gris, på ett kors. Han bötfälldes genom den finska hädelselagen. Svenska konstnärer är mer blygsamma, än så länge. En av dem frågade prästerna i Storkyrkan om de kan tänka sig en altartavla med Jesus i jeans.
Konstkuratorerna i Storkyrkan talade om att samtidskonsten vill utmana till religiöst tänkande. De åberopade till och med Markus evangelium som börjar med orden "det här är glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds son".
En kurator talade på fullt allvar om att få kontakt med själar som dött, genom konsten. Det är en hädelse enligt kristen tro. Jag upplevde det som ren schamanism.
Anna Asp, kurator för mera samtidskonst i våra kyrkor, argumenterade för en särskild "skala" för utmaningar i kyrkorummet. Hon propagerade med hjälp av banala etiketter som "provokation och utmaning", "reflektion över totalitära ideologier", "extern projektledning", och så vidare. Hon frågade också om Konstfack nu kan ordna gudstjänster.
En ung präst frågade om kyrkans uppgift är att förkunna det kristna budskapet. (Han lät osäker på saken.) Han frågade också om han kan se Guds härlighet i samtidskonsten.

Hugga ved i kyrkan?
En kurator svarade att tidigare, fram till 1800-talet, var kyrkan den som beställde och betalade för nästan all konst som producerades och menade att nu bör kyrkan beställa en konst som speglar vår tid. Det mesta av konsten i våra kyrkor är från en annan tid, menade kuratorn.
En åhörare längst bak frågade om inte kyrkan handlar om något som är större än konsten och människan själv och att konstnären tar för stor plats i samtidskonsten.
Jag tror att vi bör se historiskt på ämnet konst i kyrkorummet. Vi bör också skilja på konstnären som person och konstverket som praktik när vi står i en kyrka och betraktar gamla kalkmålningar, votivbilder, kutatavlor, känslosamma Kristusbilder, guldkronor och förgyllda änglar.
Vad är det då för provokationer som kuratorerna talar om? Ett exempel från Storkyrkan är en man som åker skridskor naken i en film. Ett annat är en kvinna som hugger ved i kyrkan. Det kallas "verk" av kuratorerna. Enkla banaliteter, som vanligt, vill jag säga, och inte mycket till provokationer att ens orda om.
Vem bestämmer då vad som är lämpligt inför Gud och evangeliet? Teologin är approximativ eftersom ingen vet Guds gräns. Den finländske konstnären som spikade upp en gris på korset blev dömd därför att medmänniskorna sa att det var olämpligt inför Gud.
Samtidskonsten vill nu tala med Gud.