VAMLINGBO Som sångare i proggrockiga Motvind på 70-talet bad Göran Ekstrand överklassen dra åt helvete. I dag lever han på Sudret, bortom droger och slagord men med musiken ännu brinnande.
Det var 1976, Björn Borg vann första Wimbledontiteln, Carl-Gustaf fick sin Silvia och jag var på konfirmationsläger i Kolmården. På lägergårdens kontor fanns en skivspelare och några få LP-plattor. En av dem var ”Känn dej blåst!” med gruppen Motvind.
Jag lyssnade med stora öron, tuff rock om betong och fritidsgårdar, hasch och tristess, om att vara ung utan att hitta sin plats. En helt ny värld öppnades för den unge medelklasspojke som var jag. En låt hette ”Dra åt helvete!”, här lades inga fingrar emellan, de rika fick så de teg.
Året därpå, 1977, kom Carin Mannheimers tv-serie ”Lära för livet”, ett debattinlägg med briljant tonträff om en niondeklass i 70-talets skola. Motvind stod för signaturen; ”Man ska lära för livet och försöka att fatta varför/kunskap i böcker är bättre än den som finns levande utanför”.
Sedan dess sitter den musiken etsad fast.
Jag berättar så klart det här när jag – senare än många andra – får klart för mig att Göran Ekstrand från Biskopsgården i Göteborg, den tidiga rösten i Motvind, faktiskt bor i en liten stuga i Vamlingbo.
Och då bjuder jag förstås in mig för en intervju.
Vad tänker du när jag säger så? Att Motvind betydde rätt mycket för den tonåring som var jag.
– Jag förstår det inte riktigt, det är svårt att ta in. Förvånansvärt många säger så än i dag, fast det är över 40 år sedan. Jag blir lika överraskad och rörd varje gång.
Blir du stolt?
– Jag, det tror fan det! Jag fick vara med och ge hopp och förhoppningsvis en smula kunskap likaväl som en konstnärlig upplevelse...klart jag är stolt.
Göteborgsbandet Motvind LP-debuterade med ”Känn dej blåst!” 1976 på skivbolaget Nacksving och gav året därpå ut albumet ”Jo jo ja ja”. Gruppen existerar än i dag, men sedan 1977 utan Göran Ekstrand.
Det här är en intervju om den svenska alternativa musikrörelsen på 70-talet, proggen kallad. Det är också en intervju om självvald hemlöshet, om att skita i allt och fastna i drogberoende, men också om att ta sig tillbaka till ett framåtblickande liv.
För det har han i Vamlingbo, ensam i den lilla stugan där han bott i åtta år nu.
– Jag trivs att vara med mig själv, jag älskar tystnaden här på vintern. Att stå och pissa här ute under stjärnhimlen, du vet, man hör blodet pulsera i öronen.
Du har hittat hem, alltså?
– Till 110 procent. När jag blev ren märkte jag att jag började anpassa mig, bli den gamla Göran igen. Men det var ju inte jag! Så jag ville bort, ville vidare.
Så från den lilla fiskeboden på Tjörn, där han bodde då, med Göteborg nästgårds tog han sina få saker tvärs över landet och slog sig ner på Sudret. Här hyr han av en god vän och hjälper till med gårdssysslor; bygger staket, snickrar, gräver, odlar.
Här har han börjat om, utan ryggsäck och har gjort sig känd som ”han som sköter ljudet på Fiket”. Fiket i Burgsvik. Göran bokar artister, fixar annonser, tar betalt, sköter tekniken. För att han har alla prylar som behövs, för att han brinner, och för att han känner igen orättvisorna.
– Jag upptäckte tidigt att de strukturella orättvisorna mellan stad och landsbygd som finns här påminner om dem mellan förort och innerstad i Göteborg, det blir en växande klyfta. Det finns inbyggt i den liberala marknadsekonomin eller som vi sa, på 70-talet: Kapitalismen.
Så tillsammans med Simon Lindberg, som driver Fiket, fixades en mötesplats med spelningar några gånger i månaden.
– I polariseringens tid är musiken en mötesplats som fortfarande fungerar, därför är det så viktigt att den lever även utanför Visby, säger han.
Göran Ekstrand föddes i Stockholm och var nyckelbarn i Blackeberg innan han som sjuåring följde med morsan och hennes nye man till Färgelanda i Dalsland. Där blev han så småningom elevrådets ordförande och startade sin första strejk!
– Vi krävde bättre mat än nyponsoppa och skorpor!
Morfar var en stor förebild, han hade stuga på Gotland och var en aktiv gråsosse. Han tände den politiska intresset hos den unge Göran.
Vietnamkriget, Hagahusockupationen i Göteborg, Jimi Hendrix ylande version av ”Star spangled banner” på Woodstockfestivalen (”Den mest antikapitalistiska inspelning som gjorts!”) blev sedan ögonöppnare på den uppväxande generationen, marxistleninismen växte sig stark.
– Jag var ung, jag ville ha ett annat samhälle och ett sammanhang. Så jag organiserade mig, det var de tiderna, säger han.
Men samtidigt ville han bli rockstjärna. Bandet ”Tusen och en natt” hade under gymnasietiden i Uddevalla rönt viss framgång, nu bodde han i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg, hade som svetsare jobbat på Götaverken och börjat umgås med gänget i Nationalteatern samtidigt som han sålde ”Ungkommunisten” utanför systemet på Vårväders-torget.
Det var där det slumpartade möte som kom att påverka den svenska musikhistorien kom att ske.
Juris Salmins var en vinddriven existens som en dag bad Ekstrand köpa ut en hela whisky, portad från bolaget som har var. Med tiden blev de bundisar, krångligare behöver det inte vara.
Göran skrinlade sitt befintliga band Stalinorgeln och bildade tillsammans med Juris Motvind.
Skivdebuten skedde 1975 på det nya progressiva skivbolaget Nacksvings samlingsskiva ”Ett samlat grepp från Götet”. Motvinds låtar hette ”Fikapaus” och ”Feta snutar”.
Motvind kom att bli ett udda inslag inom den alternativa musikrörelsen. Proggen tog sig många uttryck, men den stänkiga rocken var tämligen sällsynt.
Motvind bad dock inte om ursäkt, de spelade elgitarrsrock med ös och larm, låtar av ungdomar riktade till ungdomar, Göran som stor- och uppkäftig sångare, texter som ofta blev brandfacklor i den politiska debatten.
Och så turnerade de, land och rike runt, varv på varv.
– I första hand handlade det om att spela musik och att bli rockstjärnor, men man måste ju sjunga om något också.
Och det gjorde ni!
– Ja...det låter hemskt och säga det, men klasshat. Jag gillar inte hat i någon form, men det var ändå vad det handlade om. .
Att Göran i många texter häcklar ”den rike mannen” innebär inte att han per definition ogillar de som är förmögna. Istället var det symboler för de orättvisor som samhället i marknadsekonomins namn accepterar, som han uttrycker det.
– Fördelen med att lära känna socio-ekonomiskt olika grupper är att det blir kristallklart hur många likheter det finns. Att det finns bra respektive mindre bra människor i alla samhällsskikt.
När jag tog kontakt inför den här intervjun sa du att du ville prata om det positiva inom proggrörelsen, vad tänker du då på?
– Att det ofta är det där andra, alla tokigheter, alla näbbstövlar och koftor som lyfts fram, men proggen var så mycket mer.
Berätta.
– Ursprunget var att få ställen att lira på, nu kunde vi ordna våra egna konserter. Och hur många slapp inte gå ner sig i missbruk för att de fick en replokal där de kunde vråla ut sin ilska. Om man rotar i tjänstemanna-Sverige i dag, jag lovar att många fick sin utbildning i organisation inom proggrörelsen. Just den biten talas det sällan om.
Efter andra plattan ”Jo jo ja ja” 1977 var Görans tid i bandet all, medlemmarna drog åt olika håll och han kom istället att fortsätta som skådespelare i Nationalteaterns ”Rockormen”.
Genom yrkeskarriären har han sedan i första hand ägnat sig åt ljudteknik på högsta nivå. Många år på jazzklubben Nefrititi i Göteborg och många turnéer runt riket med stora produktioner, Galenskaparna & After Shave inte minst.
Men inom honom fanns en besvikelse över sakernas tillstånd, ett samhälle som inte tilltalade honom.
Så tuff och hård som han tidigare visat sig i Motvinds texter var han i själva verket inte. Snarare, som så många andra, ganska mjuk, osäker och, som han säger, ”klart omständig”.
– Jag trodde på förnuftet, på tekniken, men kände att allt spårade ur, jag vände ryggen mot samhället, det var den 20 januari 2000, jag lämnade allt, valde att bli hemlös, bodde i skogen och lite överallt.
Han berättar, Göran. Om trappuppgångar och offentliga toaletter, om husvagnen på industriområdet i Surte, om drogerna, kriminaliteten, frukostarna hos socialen, det destruktiva livet långt från rampljuset som till sist handlade om en enda sak: Att överleva.
– Det är ingen lek, det är ett jävligt hårt liv, alla som hamnar där är människor som skriker på hjälp, jag var inget undantag.
2005 tog han sin sista panna, snart 15 år sedan. Då hade han varit narkoman i 20 år. Han fick hjälp på härbärget Betelskeppet och nu är han fri.
Han skrattar till, det gör han ofta under vårt samtal:
– Min protest var inte särskilt effektiv, samhället ändrade sig inte ett skit!
Han säger att han överlevde genom att aldrig identifiera sig som varken kriminell eller narkoman. Istället som musiker, för det är musiker han är, rösten är hans instrument, du som inte hört kan höra den på Spotify.
– Jag rekommenderar ingen den resa jag gjorde, men så här efteråt ger den perspektiv. Jag har sett saker jag inte borde se, varit med om sådant jag inte borde varit med om...på ett sätt var det idiotiskt att lämna Göteborg, där har jag hela mitt kontaktnät, men jag mådde inte bra.
Men det gör du nu?
– Ja, så in i helvete!
Motvind existerar än i dag, Göran har fått förfrågningar att gästsjunga men har oftast hållit sig kallsinnig. Då var då och nu är nu, den tiden är passé.
– Samtidigt är det min stora sorg. Juris och jag var jävligt bra tillsammans, ett och ett blev tre, det hade kunnat bli hur bra som helst. Men det sket sig.